Så olika det kan vara

Tröttheten slår mig nästintill medvetslös. Jag kämpar med att jobba, försöker se till att huset inte ser allt för hemskt ut, jag försöker hinna plugga och sen umgås med mina underbara barn också och träna. Ibland känns det som om det blir lite förmycket och då får gymmet stryka på foten även om det är det jag tycker är roligast självklart efter mina barn. Jag funderar på att köpa en konditionsmaskin hem men jag är osäker på om jag skulle använda den för jag är ganska bekväm.. Jag undrar vilka svårigheter andra har samtidigt som jag kämpar på med mina. Ja du alla har vi våra mål och våra hinder.

Magklump

Jag börjar förstå vart klumpen kommer från. Sakta börjar det klarna för mig och jag drar hårt i bromsen. Jag drar nog lite förhårt och inser att just det de andra var nog inte med riktigt. Att inse att något måste göras är inte samma sak som ATT göra något. Det är där jag måste bli bättre. Självklart vill jag dras med och en del av mig undrar varför ska jag snåla in och spara när den andra inte gör det? Säger jag nej då får jag bara skit svar tillbaka. Jag måste ha det här för att orka jobba. Jaha men jag då? Jag ser den tvättade högen med kläder bli två högar, tre högar och samtidigt vet jag att högarna försvinner inte förän jag gör något åt det. Jag ser disken ligga orörd för den skuttar ju inte av sig själv in i diskmaskinen. Behöver jag ens nämna att dammsugaren ja den står tryggt på sin plats.

Jag är trött helt slut faktiskt och den enda som kan göra något åt det här det är ju jag. Jag funderar på att söka hjälp igen samtidigt som jag vet att det är jag som måste göra ngt inte hon som jag pratade med förut. Jag pallar inte ett liv på kredit det är bara så och jag vill inte ta bilen överallt bara för att. Jag vill leva fritt och inte behöva vrida och vända och se skuldberget växa. Jag vill finna ork till att säga nej till att trampa ner foten och skrika stop men det gör jag ju inte utan jag ler istället och säger inget nej inget alls.

Val

Det mesta här i livet handlar ju om val. Antingen väljer man a eller så väljer man b. Men tänk om man är som jag som gärna vill ha både och. Jag vill väldigt gärna ha bra resultat med min träning samtidigt som jag väldigt ogärna gör om min kost. Jag vill unna mig saker helst varje dag och fortfarande se ut som en fitnessmodell. Jag antar att ni fattar. Den 10 maj ska jag göra en ny kalipermätning och då vill ju jag att det ska synas skillnad jag menar vem skulle inte vilja det eller hur? Så då måste jag välja. Det är ju inte så att jag måste tacka nej till allt gott för alltid utan det är bara en kort period och det vore skojigt ifall bikinin satt bra i år. Så från och med idag då så ska jag följa min diet plan skapad av mig själv.

Våga för att vinna

Jag måste ta steget ut, rakt ut och våga chansa lita på att jag faktiskt kan den här gången. Jag kommer längta och hoppas fram till dess att jag faller ihop och dör. Jag har en längtan som går ut på att bli vältränad, jag vet att jag förmodligen inte kommer bli lika vältränad som jag var när jag var yngre men någonstans har jag misst kontrollen. Nu har jag lyckats låta bli godis i två veckor men inte bullar.
Jag är stolt över mig själv men jag vet att min kropp måste sluta med bullar också. Varför kan man ju undra men där har jag ett väldigt enkelt svar och det är pga min mage. De smärtor jag får efter att ha ätit bullar och dyl. Är inte nådigt. Jag har en dröm också och det är min drömvikt på 55 kg och med mina 63 så är jag långt ifrån drömmen. Jag ska våga ta tag i mig själv utan att bli för bedömande och kränkande mot mig själv.

/finula

Träningstönt

Jag älskar att träna. Det är bara så men även om jag älskar det så finns det stunder då jag tvekar. Jag tvekar inte på om jag vill träna eller inte utan på det många utifrån tjatar om dvs mina barn. Ja jag vet att de är just Mina barn och jag ska uppfostra de men det tär ändå. Vad blir jag för förebild om jag tränar. Visar jag att de inte duger som de är då? Jag försöker intala mig själv att jag visar de vikten av att må bra och att ta hand om sin kropp men jag kanske tänker fel? Det är klart att de påverkas av mitt tränande men jag vet inte om jag är sämre förälder bara för att jag tränar..

Klockan tickar.

Ibland blir jag så less, då vänder jag mig om och hoppas på att livet automatiskt ska ge med sig. Jag önskar att det såg annorlunda ut att jag inte skulle behöva ha en klump i magen hela tiden att jag inte skulle behöva förklara mig konstant. Nu verkar det ändå som att loppet är löpt. Nu sätter jag punkt för förståelsen.

Och kritikern talar...

Jag borde ge mig själv sparken. Jag kan väl någon gång vara nöjd?! Nej det går minsann inte för sig ekar det i huvudet på mig själv. Inte ska väl du vara nöjd. Nope, nej, hur kan du tro att du ska vara det! Du har ju en sån lång väg kvar till ditt mål. Innan dess finns inte nöjd med på kartan!
Ibland misstänker jag att kritikern jobbar på högvarv bara för att jag jobbar med det jag gör. Jag är van att bli kritiserad. Det blir jag dagligen av föräldrar, vissa elever och självklart en och annan lärare också. Men ibland undrar jag varför jag måste vara så hård mot mig själv, borde jag inte istället klappa mig själv på axeln och säga vet du det där gjorde du bra? Ena sidan av mig tänker att ja det låter inte helt omöjligt medan den andra delen himlar med ögonen och säger skojar du med mig eller? Jag har som mål att gå ner 11 kg och jag har lyckats gått ner 5 av dessa. Snyggt jobbat tänker jag en stund innan ja ni vet vem som säger med hög röst men du har ju 6  kg kvar!! Nöjd över vaddå?

Jag måste verkligen rycka upp mig och klappa mig själv på axeln. Jag duger som jag är åtminstone ett tag till..