Det är ganska enkelt att säga åt andra hur de ska göra och inte göra. Sitta och uppfostra 26 elever till att bli perfekta samhällsmedborgare kräver blod, svett och tårar. Men jag lyckas, och jag är stolt över mig själv. Jag är stolt över "mina" elever också, tänk att de gör som jag säger att de bryr sig om att jag vill det bästa för de. Jag berättar för de hur man beter sig, hur man inte får göra och att de ska älska sig själva att de duger som de är. Japp japp de köper hela paketet och om de inte köper det så i fråga sätter de det jag säger.
Men så har vi den där lilla klumpen i magen hos mig som bestämt sig för att inte lämna mig. Den hugger sig fast och vägrar släppa taget. Det är nämligen så att detta med att vara nöjd med sig själv inte gäller mig inte innan jag är perfekt. Nu är det så att jag kommit en bit på vägen med det där att vara perfekt och insett att det inte finns perfekta människor, men jag känner att jag måste komma vidare jag måste inse att även jag duger som jag är. För varför skulle jag inte göra det egentligen? Jag har insett att det här är ohållbart det kommer att ta knäcken på allt tillslut och då har jag inte kommit långt inte. Jag måste rycka upp mig, tänka om och vara nöjd i den situation jag befinner mig i för tillfället. Vara nöjd i nuet. Det är svårt att förklar men just nu så har det hänt en massa saker som gör att saker och ting förändras och det är väl därför humöret åker berg-och-dalbana men i slutet blir allt förmodligen jättebra.
-finula, försöker hitta stabilitet i allt det nya-
