I mitt stilla sinne undrar jag vilken fot jag ska stå på, vem jag ska lita på och vem jag ska strunta i. Ibland tycker jag att livet flyter på bra lite för bra kanske och då kommer ångesten krypande för tänk om jag inte är beredd när det slår tillbaka? Jag är så less på mitt katastrof tänk och önskar att jag en dag kan vakna och känna att jag bara andas för dagen, känna att jag inte behöver oroa mig för eventuella bakslag . Den dagen kommer säkert också. Det får jag ju hoppas i varje fall.
Jobbet har börjat och jag känner att jag är trött. Jag orkar inte jobba mer! Min kropp skriker efter vila och jag vill träna och må bra. Men kroppen är trött och huvudet lika så.
Tröt, tröttare, tröttast.
