Att välja

Ibland väljer jag att prata om saker som är privata och som heterosexuella aldrig skulle behöva svara på. Även om jag svarar så känns det som om vissa saker är lite privata. Jag vill inte berätta varför vi båda ville föda barn, jag vill inte prata om varför jag skulle bära första barnet, jag vill inte prata om barnens donator, jag har ingen lust att sitta och spåna i om båda morföräldrarna anser sig ha två barnbarn eller inte. Ändå så svarar jag och försöker se glad ut även om hela min kropp säger skit i det du!

Spricka..

Den finns där hur mycket jag ens försöker dölja den eller knte ens dölja längre utan bara glömma bort. Om ingen talar om den så finns den inte. Right? Jag försöker samla på mig pusselbitar och ju fler jag får ihop desto svårare blir det att förklara allt det knasiga och det som skaver. Ibland önskar jag att jag att det här var bara en mardröm och snart kommer någon att väcka mig, krama om mig och förstå att det här är jobbigt just för mig och ingen annan. Nu ser det inte ut så utan det ser helt annorlunda ut. Jag har människor som kräver, kväver är för nära är för långt ifrån och är inte alls. Sen har jag mig själv stående här i någotslags virrvarr undrandes över allt som jag gör fel.

Jag prioriterar fel, jag ställer fel frågor, jag bär inte runt på min telefon 24/7. Hur orkar man, alltså i längden. Det verkar som om alla har för fullt upp med att säga vad de tycker och tänker att ingen verkar se hur jag mår och hur jag skulle vilja ha det. Jag klagar idag men imorgon känns det nog lite bättre.

Annars så får det vara!

Jag måste vara en av de knäppaste på den här jorden. Är jag inte det så ligger jag i varje fall väldigt nära en prispall. Hur kommer det sig att varje gång jag hamnar i en situation som är lite knivig så tänker jag automatiskt att nu är det allt eller inget som gäller. Jag är lite trött på det men försöker på smidigaste sätt gilla läget eller vad det nu heter.

Jag är avundsjuk på de som kan ta olika beslut lite på måfå, tänka att ja det där blir nog bra eller så blir det inte det. Lite som att det inte spelar någon roll. För mig spelar det alltid roll och stor sådan också. Jag kanske skulle må bättre av att ta livet lite mer med en klackspark, det spelar faktiskt inte alltid roll.

33

Tiden går så fort att jag inte hinner med riktigt. Tänk att jag hunnit bli 33 år! Det trodde jag aldrig att det skulle inträffa. Men nu är det som det är och det är bara att gilla läget. Jag har inga pengar på lin knas telefon så några sms kan jag inte besvara. Min stora dotter fyller 4 år i höst och hon växer så det knakar och hon suger åt sig allt just nu. Min lilla fyllde 1 år i förra veckan. Jag är världens lyckligaste när det kommer till mina juveler. De är det viktigaste och dyrbaraste som finns för mig.
utan de vet jag inte vad jag skulle ta mig till. 33 år har gått och jag har trots allt hunnit med ganska mycket. Det finns en sak som skaver men det hinns kanske med de resterande åren innan ja just det innan min största rädsla infinner sig.

Jag stannar upp ibland och betraktar utifrån. Det låter konstigt kanske men det känns som om jag ibland ät åskådare istället för medspelare. Ja just så känns det. Att inte vara riktigt med är nästan som att delta.