Katastrof!

Jag sitter här med mina listor som jag skapar i huvudet. Det känns som om allt blir bra då. Jag vet att så förmodligen inte är fallet men jag hoppas på att få lite klarhet i det hela. Jag har en krisplan på vad jag ska göra och säga den dagen när jag får nog, du vet den dagen när jag inte längre bryr mig om rätt eller fel utan bara kör på magkänsla.
Jag är ofantligt trött på att bära allt, trött på att det bara är jag som står för majoriteten och jag vet att det inte är så jag vill ha det. Jag vill ha mycket mer än det här och det kanske är där det sitter grunden till stressen och oron. Jag vet att fortsätter jag att slita i håret kommer jag inom snar framtid inte ha något hår kvar. Fortsätter jag att se mellan fingrarna kommer jag snart inte att ha ett liv kvar eller inte det liv jag vill leva i varje fall. Ibland fram för allt idag så är det tufft. Vad det beror på vet inte jag just nu.

Hopp

Jag lever på hoppet på att någon dag ska det gå som jag vill. En dag ska allt flyta på och bli så som jag vill. Jag vet egentligen inte hur jag ska orka det här men på något knasigt sätt måste det gå. Dagligen oroar jag mig för saker jag inte kan rå för. Jag funderar blir upprörd, irriterad och ledsen. Jag skulle vilja ha det där lugnet i kroppen, känslan av att jag fixar det här oavsett vad men den vägrar komma. Istället så finns det svarta redo att suga in mig i kletet. Gah! Tokig är väl bara förnamnet!

Ge och ta.

Jag känner mig sorgsen och svart. Det känns som om glädjen blandas med skuld och skulden tar över. Jag har misst en viktig person i mitt liv, jag vet inte varför men hon är borta. Nej det är inte så att hon har dött utan hon vill bara inte ha något med mig att göra. Varför vet jag inte men det verkar som jag inte har med det att göra. Det finns ett tomrum efter henne, ett mörker som bubblar. Jag försöker stänga dörren vara cool tänka att jag får finnas ändå även om hon inte vill ha mitt sällskap. Hon har sitt och jag har mitt. Punkt! Men samtidigt så längtar jag även om vi stundtals hade det knöligt.

Fulångest

Så nu var den här igen, den där ångesten som envisas med att komma lite då och då. Jag har lärt mig att ducka för den och jag försöker att inte ta den på allt för stort allvar men ibland är det svårt. Fulångesten kväver mig och bekräftar att ja du må vara ful men du får leva ändå. Suck och pust tänker jag men hur mycket jag ens försöker värja mig så lyckas den gnaga in sig i mitt innersta.
Känslan finns där, ångesten finns där och uppgivenheten. Vad sjutton ska jag göra då? Jag får väl finnas till även om jag är ful eller? Ångest klumpen har inte bestämt sig ännu men jag vill finnas ett tag till och jag har kontroll.
I smyg hatar jag och ger klumpen rätt till att trampa på mig lite hårdare än vanligt så att det ska kännas långt ner i benmärgen för hur som helst så får jag vara glad att även jag får finnas till trots mina fel.

Blah

Jag ska försöka att införa ett nytt ord och det är blah! Tror inte att det existerar ännu men den är riktigt passande just nu. Jag känner att jag behöver organisera upp mitt liv. Jag skulle behöva sitta en dag och bara tänka ett här och nu tänk. Men det finns ingen tid till det.. Eller ork till att ordna fram tid..
Jag kör på i autopilot och hoppas på att ingen ska märka att jag inte har koll för visst har jag koll, eller? Jag vill ha en förändring och det nu men hur gör man? Hur genomför man en förändring som gör att jag slipper ha dåligt samvete, hinner med mitt jobb och ja hinner allt det där runt om i varje fall? Jag har lust att sluta jobba nj men inser att det allternativet inte existerar. Det är bara att ta sig i kragen och tillbaka in i ekorrhjulet, i morgon är en ny dag.

Galen

Jag tror att jag har blivit galen på riktigt nu. Jag tror att orken är som bortblåst. Hur mycket jag ens anstränger mig så kommer det inget tillbaka. Det gick fort, fortare än kvickt men jag misstänker att det hände något i helgen som gjorde att jag fick nog.

Under några dagar här så har jag funderat fram och tillbaka och försökt att förklara att det inte är så hemskt som mitt inre får det att verka. Det är lugnt, nu blir det bra. Det är väl så att det aldrig kommer bli bra och jag har tröttnat på det här! Jag har längre inga lösningar, men sorgen börjar gnaga i mig. Jag kan dock inte gråta, det finns inget där förutom tomhet och en önskan att allt vore annorlunda än det är.

//finula-en gnutta galen.

Snurrigt

I mitt stilla sinne undrar jag vilken fot jag ska stå på, vem jag ska lita på och vem jag ska strunta i. Ibland tycker jag att livet flyter på bra lite för bra kanske och då kommer ångesten krypande för tänk om jag inte är beredd när det slår tillbaka? Jag är så less på mitt katastrof tänk och önskar att jag en dag kan vakna och känna att jag bara andas för dagen, känna att jag inte behöver oroa mig för eventuella bakslag . Den dagen kommer säkert också. Det får jag ju hoppas i varje fall.

Jobbet har börjat och jag känner att jag är trött. Jag orkar inte jobba mer! Min kropp skriker efter vila och jag vill träna och må bra. Men kroppen är trött och huvudet lika så.

Tröt, tröttare, tröttast.

Förståelse

Jag söker efter förståelse just nu, efter ord som tillsammans ska bilda meningar och då kanske jag ser det tydligare eller? Jag är en sån som hoppas, vrider och vänder på mig själv för att förstå och vill prata men ändå inte för jag orkar inte höra några svar.
Psykolog timmarna är slut och jag är kanske lite starkare, massvis med ord i huvudet och vetskap om mitt liv och mina val. Ändå så är det så skört. Jag orkar knte längre förstå jag orkar inte längre blickar som inkluderar det som inte finns, jag orkar inte tystnad men framför allt så orkar jag inte med människor som vänder allt till sin egen fördel.

Visst kan det verka svart ibland men just nu sitter jag i det svarta och är starkare än någonsin för jag har inget att förlora, jag kan bara vinna.

//finula

Semester

Äntligen har jag semester och jag behöver inte gå till jobbet på 7 veckor! Det är rn evighet enligt mig och när den är slut så kommer jag säkerligen vara utvilad. Nu är ju semester lite fel ord för enligt mig så är semester likställt med att du läs jag kan ligga i en solstol och bara andas eller ta mig en promenad i lugn och ro bara för att jag vill. Men nu har jag småbarn och min lugna semester är nog inte så lugn som jag försöker få den till att verka.

Jag kommer säkert få en helt underbar semester och jag älskar att umgås med mina fina barn det är inte det men någonstans skulle jag vilja andas och ta det lugnt trots att det finns de som tror att jag inte kan ta det lugnt men japp det kan jag. Det ska jag börja med nu!

Det här sommarlovet kommer vara det lov där jag börjar bry mig om mig själv och ingen annan förutom mina fina barn.

// finula, bara för att jag kan.

Våga vinna

Jag måste våga säga ifrån. Jag måste förstå att jag inte är ett barn längre utan vuxen, och inte bara lite vuxen utan mega vuxen. 33 år! Hur kommer det sig då att jag inte säger stop sluta nu jag är vuxen. Nej istället blir jag som mina elever och säger men hen sa att...  Ja du moget värre. Jag är trött så trött men snart så måste jag våga bita ifrån.

Att välja

Ibland väljer jag att prata om saker som är privata och som heterosexuella aldrig skulle behöva svara på. Även om jag svarar så känns det som om vissa saker är lite privata. Jag vill inte berätta varför vi båda ville föda barn, jag vill inte prata om varför jag skulle bära första barnet, jag vill inte prata om barnens donator, jag har ingen lust att sitta och spåna i om båda morföräldrarna anser sig ha två barnbarn eller inte. Ändå så svarar jag och försöker se glad ut även om hela min kropp säger skit i det du!

Spricka..

Den finns där hur mycket jag ens försöker dölja den eller knte ens dölja längre utan bara glömma bort. Om ingen talar om den så finns den inte. Right? Jag försöker samla på mig pusselbitar och ju fler jag får ihop desto svårare blir det att förklara allt det knasiga och det som skaver. Ibland önskar jag att jag att det här var bara en mardröm och snart kommer någon att väcka mig, krama om mig och förstå att det här är jobbigt just för mig och ingen annan. Nu ser det inte ut så utan det ser helt annorlunda ut. Jag har människor som kräver, kväver är för nära är för långt ifrån och är inte alls. Sen har jag mig själv stående här i någotslags virrvarr undrandes över allt som jag gör fel.

Jag prioriterar fel, jag ställer fel frågor, jag bär inte runt på min telefon 24/7. Hur orkar man, alltså i längden. Det verkar som om alla har för fullt upp med att säga vad de tycker och tänker att ingen verkar se hur jag mår och hur jag skulle vilja ha det. Jag klagar idag men imorgon känns det nog lite bättre.

Annars så får det vara!

Jag måste vara en av de knäppaste på den här jorden. Är jag inte det så ligger jag i varje fall väldigt nära en prispall. Hur kommer det sig att varje gång jag hamnar i en situation som är lite knivig så tänker jag automatiskt att nu är det allt eller inget som gäller. Jag är lite trött på det men försöker på smidigaste sätt gilla läget eller vad det nu heter.

Jag är avundsjuk på de som kan ta olika beslut lite på måfå, tänka att ja det där blir nog bra eller så blir det inte det. Lite som att det inte spelar någon roll. För mig spelar det alltid roll och stor sådan också. Jag kanske skulle må bättre av att ta livet lite mer med en klackspark, det spelar faktiskt inte alltid roll.

33

Tiden går så fort att jag inte hinner med riktigt. Tänk att jag hunnit bli 33 år! Det trodde jag aldrig att det skulle inträffa. Men nu är det som det är och det är bara att gilla läget. Jag har inga pengar på lin knas telefon så några sms kan jag inte besvara. Min stora dotter fyller 4 år i höst och hon växer så det knakar och hon suger åt sig allt just nu. Min lilla fyllde 1 år i förra veckan. Jag är världens lyckligaste när det kommer till mina juveler. De är det viktigaste och dyrbaraste som finns för mig.
utan de vet jag inte vad jag skulle ta mig till. 33 år har gått och jag har trots allt hunnit med ganska mycket. Det finns en sak som skaver men det hinns kanske med de resterande åren innan ja just det innan min största rädsla infinner sig.

Jag stannar upp ibland och betraktar utifrån. Det låter konstigt kanske men det känns som om jag ibland ät åskådare istället för medspelare. Ja just så känns det. Att inte vara riktigt med är nästan som att delta.

Paus

Jag vill ta en paus från mig själv. Jag skulle vilja ställa mig bredvid mig själv och betrakta mig med någon annans ögon en stund. Jag har redan en plan för allt. Jag har en plan för imorgon, jag har en plan som kan användas hos svärföräldrarna, jag har en plan för min sista lediga dag och jag har en plan till en skillsmässa som för hoppningsvis inte blir av.

För övrigt så hatar jag att ha planer. De förstör för mig i och med att jag blir panikslagen så fort min plan inte håller. För det är sällan de håller mina planer alltså. Jag önskar att jag en dag kan vakna utan att ha en plan. Jag har en plan för morgon dagen men kanske dagen efter det då kanske jag kan vakna och se vad dagen har att erbjuda. Ja jag håller i varje fall tummarna.

Oj det gick fort..

Oj vad fort det går att hamna på botten igen, fram för allt om man får skjuts på vägen. Tacksam är jag knappast men lite fundersam är jag. Jag börjar få nog och undrar över det som är viktigt för mig... Jag märker mer och mer att den som försöker tränga sig på mer och mer inte är den jag prioriterar eller lyssnar på.

Jag älskar mina barn och ingen kan någonsin ta deras plats. Aldrig att jag tummar på dem. Stor är väldigt duktig på att berätta vad hon vill och inte vill. Liten är också duktig men hon blir nog starkare när hon blir äldre.. Att komma och säga vad mina barn behöver är lönlöst för jag kan ta hand om mina barn och därmed punkt.

Jag behöver träffa min underbara psykolog igen, jag märker att jag blir svagare under tiden vi inte ses. Samtidigt måste hon ha rätt att vara sjuk. Det verkar som om människor i min omgivning passar på när hon är sjuk.. De lixom klistrar fast sig på mig och kväver mig. Ja jag är väl den som måste säga stop åt dem och det är det som jag är så kass på tyvärr. Jag vrider och vänder hellre på mig själv så att jag knapt vet ut eller in.

//finula, the one and only.

Ljus

Idag känns det bra. Det känns som om jag släppt lite på pressen, faktiskt sagt det jag velat och bara mått bra. Det börjar kännas lite bättre i hjärtat trots att allt inte är ordnat. Det är klart att allt inte är perfekt men det är så bra det går just nu.
Jag har börjat rota lite och hoppas på att ljuset ska föra mig uppåt även om molnen skymmer den ibland.
Idag så njuter jag av ljuset och försöker trycka bort känslan av att tänk om...

NEJ

En sak är klar, ett nej är ett nej hur ynkligt det än må vara. Ett litet sammanpressat nej är lika mycket värt som ett stort och bestämt nej. Jag börjar bli yrslig nu efter varje gång. Jag känner att kroppen förmodligen börjar få nog på det här. Jag orkar snart inte längre stå upp och le nej jag känner att det är inte långt undan nu.

Hon försöker intala mig att även jag har rätten att säga nej, och att mitt nej måste också respekteras exakt lika mycket som alla andras nej. Jag påminner henne om att det inte är så, det går inte att lyssna på mina nej. Men det ska tydligen vara så att även jag hur svag jag ens är får säga nej. Mitt inre skriker det men jag ignorerar. Jag känner att underlaget sviker, benen är mattare, hon kommer med idiotiska kommentarer, min psykolog kommer med smarta kommentarer som inte fungerar som inte håller i min värld där mitt tyckande inte räknad, där jag inte räknas, där jag aldrig sagt nej så högt och tydligt att det räknas. Någonstans långt inom mig hoppas jag att de små aldrig någonsin blir som jag. Jag önskar att de kommer säga nej när de känner att de fått nog! En dag kanske mitt nej också gäller. Denna dag skulle kunna vara idag.

Livet i en bubbla

Jag försöker fluffa till och göra det mysigt men just nu är det svårt. Det är inte fluffigt inte det minsta utan bara geggigt. Jag försöker se mig om i min bubbla, försöker titta om det är värt att komma ut men inser att en sådan ansträngning vore förmycket just nu. När man nått botten så kan man bara ta sig uppåt. Jag är inte redo för några kraftansträngningar utan vill bara vara i mitt svarta. Det händer att jag kryper ut och ser mig runt men gömmer mig fort igen. Jag är inte redo, trots att det är svårt just nu.

Att börja om på nytt.

Vad gör man när det tar slut? Försöker börja på nytt, det går ett tag men sen tar det stopp. Jag förstår att jag någonstans valt fel och det är resterna av det jag får försöka skrapa ihop nu. Det är inte lätt men jag får hjälp av en person som berättar saker för mig. Hon påstår att det kommer bli bättre och jag har inte bestämt mig ännu om jag håller med henne för det här känns ta mig sjutton inte bättre!

Visst finns det dagar då allt är bra, underbart och roligt men sen finns det de dagar där allt är svart och kladdigt och det är de dagar som är jobbiga. Jag försöker andas och tänka att ja nu kan det bara bli bättre men i samma sekund som tanken slår mig så är det något som händer. Just nu är det inte bra men när jag fått ordning på mig själv blir det bra. Det måste bli bra för annars vet jag inte varför jag ska fortsätta kämpa.

//finula, kort och gott.