En sak är klar, ett nej är ett nej hur ynkligt det än må vara. Ett litet sammanpressat nej är lika mycket värt som ett stort och bestämt nej. Jag börjar bli yrslig nu efter varje gång. Jag känner att kroppen förmodligen börjar få nog på det här. Jag orkar snart inte längre stå upp och le nej jag känner att det är inte långt undan nu.
Hon försöker intala mig att även jag har rätten att säga nej, och att mitt nej måste också respekteras exakt lika mycket som alla andras nej. Jag påminner henne om att det inte är så, det går inte att lyssna på mina nej. Men det ska tydligen vara så att även jag hur svag jag ens är får säga nej. Mitt inre skriker det men jag ignorerar. Jag känner att underlaget sviker, benen är mattare, hon kommer med idiotiska kommentarer, min psykolog kommer med smarta kommentarer som inte fungerar som inte håller i min värld där mitt tyckande inte räknad, där jag inte räknas, där jag aldrig sagt nej så högt och tydligt att det räknas. Någonstans långt inom mig hoppas jag att de små aldrig någonsin blir som jag. Jag önskar att de kommer säga nej när de känner att de fått nog! En dag kanske mitt nej också gäller. Denna dag skulle kunna vara idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar