Fulångest

Så nu var den här igen, den där ångesten som envisas med att komma lite då och då. Jag har lärt mig att ducka för den och jag försöker att inte ta den på allt för stort allvar men ibland är det svårt. Fulångesten kväver mig och bekräftar att ja du må vara ful men du får leva ändå. Suck och pust tänker jag men hur mycket jag ens försöker värja mig så lyckas den gnaga in sig i mitt innersta.
Känslan finns där, ångesten finns där och uppgivenheten. Vad sjutton ska jag göra då? Jag får väl finnas till även om jag är ful eller? Ångest klumpen har inte bestämt sig ännu men jag vill finnas ett tag till och jag har kontroll.
I smyg hatar jag och ger klumpen rätt till att trampa på mig lite hårdare än vanligt så att det ska kännas långt ner i benmärgen för hur som helst så får jag vara glad att även jag får finnas till trots mina fel.

Blah

Jag ska försöka att införa ett nytt ord och det är blah! Tror inte att det existerar ännu men den är riktigt passande just nu. Jag känner att jag behöver organisera upp mitt liv. Jag skulle behöva sitta en dag och bara tänka ett här och nu tänk. Men det finns ingen tid till det.. Eller ork till att ordna fram tid..
Jag kör på i autopilot och hoppas på att ingen ska märka att jag inte har koll för visst har jag koll, eller? Jag vill ha en förändring och det nu men hur gör man? Hur genomför man en förändring som gör att jag slipper ha dåligt samvete, hinner med mitt jobb och ja hinner allt det där runt om i varje fall? Jag har lust att sluta jobba nj men inser att det allternativet inte existerar. Det är bara att ta sig i kragen och tillbaka in i ekorrhjulet, i morgon är en ny dag.

Galen

Jag tror att jag har blivit galen på riktigt nu. Jag tror att orken är som bortblåst. Hur mycket jag ens anstränger mig så kommer det inget tillbaka. Det gick fort, fortare än kvickt men jag misstänker att det hände något i helgen som gjorde att jag fick nog.

Under några dagar här så har jag funderat fram och tillbaka och försökt att förklara att det inte är så hemskt som mitt inre får det att verka. Det är lugnt, nu blir det bra. Det är väl så att det aldrig kommer bli bra och jag har tröttnat på det här! Jag har längre inga lösningar, men sorgen börjar gnaga i mig. Jag kan dock inte gråta, det finns inget där förutom tomhet och en önskan att allt vore annorlunda än det är.

//finula-en gnutta galen.