onsdag 28 oktober 2009

Lurad!

Ibland så traskar jag på utan att riktigt fundera på vart det var jag var på väg men sedan kan det hända saker som gör att jag trotsallt är tvungen att tänka efter och gå tillbaka in i mig själv. Händelser som just detta.

Jag har gått på kurs, nej inte med Kurt men en annan givande kurs som hette konsten att stå pall. Där fanns det riktigt bra människor och jag kan sakna att inte ha de omkring mig. Den värme som fanns där finns inte på många ställen och framför allt inte på mitt jobb.

Ja vad var det nu som fick mig att bli navelskådare igen då? Jo det var så här att på kursen så pratade de om vikten att vara sig själv, att lyfta fram eleverna och ge de möjligheten att vara sig själv och växa i sig själv. Det fick mig att börja tänka på min egen tonårstid som inte direkt var som en blomsteräng men den var väl inte heller som en mörk tunnel men på många sätt fanns det saker som hade kunnat vara bättre.

Hur som haver så när jag var liten så tänkte jag på hur skönt det skall bli sedan när jag skall få äran att bli vuxen och äntligen få vara mig själv. Hur skönt det skall kännas att säga att nej jag tycker inte om killar på det sättet utan jag tycker om tjejer och sedan strunta i vad andra tycker och tänker kring det. Såhär efteråt kan jag känna mig lurad, för blev det så? Blev jag den där vuxna som kan vara mig själv, kan stå och säga jaha du undrar vad min man heter men nej så är det inte jag har en flickvän och i framtiden en fru. Det är sorgligt att jag som skall försöka fostra framtiden inte ens nu i vuxen ålder kan vara mig själv för jag är orolig för vad alla andra skall säga. Hur kommer det sig att jag tycker att alla andra är mycket viktigare än jag? Varför är deras liv lite bättre än mitt?

Jag känner mig lurad, snuvad på konfekten. Det känns lite som om någon sitter där uppe och tänker jaha du trodde att du skulle få vara dig själv men du nej det tycker inte jag. Sitt du där och var annorlunda du men säg inte det till någon bara för det blir så jobbigt då för alla andra. Alla andra? Vilka är alla andra och varför varför finula anser du att de är viktigare än du? Tror jag att jag skall få något pris sen i slutet av det här, ett hederspris eller där det skall stå att du var i alla fall medgörlig.

-finula, trött på normen-

lördag 17 oktober 2009

Tankesnurr

Barnet inuti mig är trött, hon är förbannad, glad, envis och helt ur gängorna. Jag försöker bestämma över henne men det märks tydligt att hon tagit över, hon har erövrat hela min kropp och tankeverksamhet. Det är inte jag som bestämmer det är hon, och hennes vilja är min lag tydligen.

Jag har kommit på att jag har blivit vassare och mer bestämd tack vare barnet. Jag säger ifrån och ifrågasätter andra men även mig själv. Det jag undrar ibland är vart skall det här sluta men jag antar att det handlar om balans det ordet som jag inte hunnit fram till ännu men det kommer antar jag. Hon visar vägen och jag följer snällt med henne. Hon sitter på min axel och viskar saker åt mig som jag inte alltid vill höra men jag lyssnar och tänker att kan hon inte ge sig eller?

Nu är det inte så att barnet är helt ont heller hon är snäll det är hon jag misstänker att hon på något sätt försöker visa mig vem jag borde vara istället för att vara en snäll liten nickedocka så bör jag tänka och gå dit där det känns tryggt, där jag känner att jag trivs. Det är dit jag är på väg efter 27 år i snurr så är jag på väg att landa. Det lustiga är att jag inte trodde att jag skulle landa såhär utan jag trodde att det var klart att saker och ting skulle bli som jag trodde då men det är tydligen inte så att man kan följa en mall.

Igår var barnet trött, hon tog sin stora träklubba och dunkade mig i huvudet så att jag somnade. Jag som vanligt oberedd på denna plötsliga händelse somnade på en minut men en dag som sagt är jag beredd frågan är när? När är barnet färdigt med mig det är frågan och när är jag redo att möta barnet och bli ett med det?

-finula, den okända vägen är alltid bäst-

onsdag 7 oktober 2009

Glädje

Efter att ha befunnit mig i källaren ett tag så har jag tagit raska steg ut igen till det fina vädret. Eller ja fina och fina men i alla fall har jag bestämt mig att ta djupa andetag och andas in den fina luften istället för det mulna och mögliga doften av pessimism. Det finns hopp och det är det jag skall känna just nu.



I morgon gör jag ett nytt försök till att gå till jobbet igen. Jag skall le och skratta och vara mig själv. Det är kul att leva och det är det jag vill förmedla jag skall bara begrava de dåliga tankar som dyker upp utan förvarning. Tänk om man skulle kunna få ett brev eller ett mail innan att du snart så kommer det komma bakslag som kommer få dig att falla bakåt men ta det lugnt solen lyser snart igen. Nej sådant finns inte tyvärr.



Jag längtar efter morgondagen faktiskt om jag skall vara ärlig, längtar efter att få sprida mina vingar över mina elever och hjälpa de till att lyckas i sina små liv. Det är fantastiskt att vara lärare för jag får äran att träffa alla dessa små individer och försöka forma de så som jag skulle vilja att de skall bli. Mitt mål är att få de till att bli små individer som tänker för sig själv och är öppna mot allt som finns omkring oss och jag hoppas att jag lyckas. De är verkligen superfina de små tonåringarna.



Längtar efter mitt hjärta hon kommer hem sen ikväll och då skall vi mysa och ha levande ljus och må bra. Hon ger mig styrka och ger mig glädje hon är den som räknas i mitt liv.



-finula, känner värmen i kroppen-