Barnet inuti mig är trött, hon är förbannad, glad, envis och helt ur gängorna. Jag försöker bestämma över henne men det märks tydligt att hon tagit över, hon har erövrat hela min kropp och tankeverksamhet. Det är inte jag som bestämmer det är hon, och hennes vilja är min lag tydligen.
Jag har kommit på att jag har blivit vassare och mer bestämd tack vare barnet. Jag säger ifrån och ifrågasätter andra men även mig själv. Det jag undrar ibland är vart skall det här sluta men jag antar att det handlar om balans det ordet som jag inte hunnit fram till ännu men det kommer antar jag. Hon visar vägen och jag följer snällt med henne. Hon sitter på min axel och viskar saker åt mig som jag inte alltid vill höra men jag lyssnar och tänker att kan hon inte ge sig eller?
Nu är det inte så att barnet är helt ont heller hon är snäll det är hon jag misstänker att hon på något sätt försöker visa mig vem jag borde vara istället för att vara en snäll liten nickedocka så bör jag tänka och gå dit där det känns tryggt, där jag känner att jag trivs. Det är dit jag är på väg efter 27 år i snurr så är jag på väg att landa. Det lustiga är att jag inte trodde att jag skulle landa såhär utan jag trodde att det var klart att saker och ting skulle bli som jag trodde då men det är tydligen inte så att man kan följa en mall.
Igår var barnet trött, hon tog sin stora träklubba och dunkade mig i huvudet så att jag somnade. Jag som vanligt oberedd på denna plötsliga händelse somnade på en minut men en dag som sagt är jag beredd frågan är när? När är barnet färdigt med mig det är frågan och när är jag redo att möta barnet och bli ett med det?
-finula, den okända vägen är alltid bäst-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar