Sann glädje

Jag är glad, hon är glad och yrvädret har ingen aning om att hon också ska vara glad. Vi ska flytta i december. Lyckan är helt obeskrivlig och jag tror fortfarande inte att det är sant. Jag misstänker att det kommer att landa snart men det gör inget jag kan gärna gå omkring och känna mig lite frånvarande ett tag till. I december är det nya vyer som gäller vi flyttar söderut och det ska bli helt underbart. Jag får komma nära min kära vän som förövrigt blir vår nya granne och sen kommer jag närmare jobbet. En sak som är rätt så intressant med mig och sambon är att vi båda två är riktiga drömmare. Vi satt i går fram till midnatt och diskuterade hur det skulle se ut hemma i vår nya lägenhet och vilka möbler vi skulle ha osv. tills sambon säger att ja vi behöver kanske inte bestämma det nu för vi flyttar inte förrän i december. Hmm det var ju sant så vi la ner diskussionen. En annan sak som vi kom fram till var att vi skulle ha ett hemlarm det är bra att ha tror vi för jag vill i varje fall inte komma hem och upptäcka att vi har haft objunda gäster hemma.

Om några dagar har jag semester. Det har även eleverna, till viss del tror jag att eleverna tagit semester från och med i dag för jag har inte sett de så här frånvarande på länge. Men det gör inget för det mesta är gjort och jag har min uppfattning om de redan. Jag fick äran att arbeta på sommarskolan i tre veckor ett erbjudande som man inte tackar nej till om man är som jag är. Hur som haver så har jag i varje fall tre nior vars högsta dröm är att få godkänt i engelska något som kommer inträffa till två av de för hon den tredje kan inte få godkänt. Det som gör mig fundersam är hur vissa elever tänker. Om vi tar den tredje nian som exempel så frågar hon hela tiden vad allt heter på engelska och ärligt så jag anser att man bör veta vad säng heter på engelska eller vad vardagsrum heter. Men men det är tungt jag vill inte sätta betyg längre och fasan över att få en helt egen åtta nästa termin är fruktansvärd men det kommer att gå förmodligen helt galant.

Nej nu ska jag inte sitta här längre utan gå iväg och dagdrömma lite mer om lägenheten och planera inför min semester..

-finula, flummar runt bland rosa moln-

Japp japp

Snart har jag sommarlov från min älskade skola. Inte ännu men snart och det ni det ska bli så skönt! Det händer ganska mycket just nu i mitt liv vilket gör att jag känner mig svag och trött nästan hela tiden. Det känns som om jag inte räcker till utan tar slut innan jag når riktigt fram. Jag försöker skrapa ihop mig på tågen på väg till jobbet för jag vet att fasaden bara behöver hålla i några timmar. Efteråt på vägen hem kan jag slappna av och bara vara. Jag är inte deppig utan bara trött och jag behöver nya batterier. De batterierna finns ingenstans just nu men jag hoppas på att det mesta är understökat snart.

Väl hemma så har jag en trottsig fyrbent Nova som är allt annat än trött, hon ser mig som ett lätt byte att få ner men nope så ligger det inte till utan det är hon som är den stora förloraren i maktkampen. Sambon gör ett toppenjobb med vår lilla vovve och det är jag tacksam för. Nova är fyra månader nu och försöker visa fram tassarna så att hon ska vara starkare än vi, men det funkar inte så bra utan hon inser nog inom sin tid att hon är det som har lägst rang i flocken.

Utan sambon skulle jag inte orka med mig själv, och jag är glad för att hon orkar med mig än så länge. För jag är så kär i henne. Hon är den som jag alltid velat ha, hon är min andra hälft och den som gör mig glad och överlycklig. Hon får mig att le när jag är nere och hon får mig att skratta när det känns svart inuti. Hon får mig att kämpa när klumpen växer i magen, hon finns här när jag gråter och hon finns här när jag är glad. Det är hon som talar om för mig att jag är bra, det är hon som gör mig stark. Tack älskling för att du finns.

Frågor som kräver svar

Ja hur gör man nu då? När en av eleverna snällt sätter sig ner och börjar berätta om hur hon har det en som man ser rakt igenom och undrar hur hon mår? Hur ska man vara pedagogisk utan att vara anklagande och hur ska man vara stöttande utan att vara sympatisk. Kan någon svara på det? Jag vet ungefär hur hon har det för jag har själv varit där, jag vet att hon har det tufft för det har man när kraven finns där. Man har det tufft och jobbigt när det inte finns någon som man kan prata med och när allt man gör blir bara tokigt och riktig fel. Det enda man önskar är att göra rätt men ändå lyckas man konstigt nog göra fel.

Jag vill ha en bok om hur man gör, ska jag öppna mig själv ska jag berätta vad jag skulle ha gjort? Ska jag bara lyssna och sen inte göra något mer, eller ska jag komma med råd som hon bad mig att göra? Ja du hur gör man. Helt plötsligt känns det väldigt lockande att köpa en stor påse med godis och en bra bok men det gör inte jag. Nej just nu har jag inte tid, för nu känns det som om klumpen i magen är borta och det är bara jag som finns kvar. Det är en känsla jag måste njuta av innan den blir för stor. Jag vet att kraven är för stora och jag skulle vilja säga upp mig som vuxen och bli barn på nytt för det var mycket lättare.

Hon är som jag var då, förr det är väl därför det berör mig, hon sitter där jag satt och det jag hade velat då var att någon hade lyssnat kanske inte gjort så mycket men bara suttit och förstått. Jag vet inte om jag gör rätt men det känns så, för jag bara lyssnar utan att säga så mycket och efter tre timmars prat hade hon pratat klart hon hade väl sagt det hon ville. Samtidigt som det värmer att hon valde att prata med mig så känns det skrämmande varför jag? Nej jag vet inte vad hade du gjort om du varit i min situation? Blundat och gått vidare eller kommit med råd?

-finula, tittar uppåt och undrar om det är neråt-