Varför?

Jag vet inte riktigt varför jag envisas med att påstå att jag vill bo i Stockholm? Det kanske är bara för att sambon i fråga sätter? Vad är det som är bra? Det är stort ja visst, man är mer anonym självklart men sen då? Det är dyrt att köpa lägenhet, om du över huvud taget hittar en som du kan tänka dig att flytta till. Det finns massor med dryga människor som inte förstår och det är långt till exakt överallt. Den här smeten sitter jag och försvarar? Varför, jo det är klart för att jag är feg och bekväm. Det kanske är därför det känns lite tomt inuti för jag försvarar något jag inte tror på något som jag egentligen inte bryr mig om. Jag skulle kunna sitta och säga att mina vänner bor här men hey hur ofta träffar jag dem egentligen? Inte speciellt ofta och kan man bo kvar någonstans när man inte bryr sig när man vill bort till något annat? Jag vet inte som det känns nu så skulle jag kunna flytta bort om jag var säker på att jag skulle få ett jobb. Någonstans där det skulle vara lika långt för båda.

Jag satt och tittade på villor nyss, det fanns ganska många och om man säger så så var priset lite billigare ju längre bort man kom från Stockholm den där staden som jag sitter och försvarar. I tex örebro kunde man få en villa på 89 kvm för 2400 kr i månaden med lån och hela rubbet i nyköping kunde man få en lika stor villa för 4000 kr i månaden. Vad skulle den villan kosta här tro? Närmare 9-10000 kr om ens det skulle räcka. Så jag vet inte jag ska nog bli lite öppnare jag vill ju gärna bo i villa eller radhus och det kommer vi aldrig ha råd med att bo i här så varför inte, om det inte känns bra så är det ju bara att flytta tillbaka. Å andra sidan så är det ett år kvar tills jag behöver fundera på sånt för då är sambon färdig med sin utbildning.. nåja nog om det nu ska jag laga lite mat och gosa lite med Nova..

-finula, tappar fästet ibland-

Tillökning

Ja det har blivit tillökning här i familjen. Vi har nämligen skaffat oss en rottweilervalp. Hon är bland det sötaste som finns och det är det många som tycker. Jag hämtade henne från flickvännens jobb i dag och fick uppleva något otroligt obehagligt på vägen hem. Det var flera människor som kom fram och klämde och kände och daltade med min lilla valp, jag blev faktiskt irriterad och tänkte ta min valp och gå men man får inte göra så. Så i stället så satt jag där snällt och lyssnade på deras synpunkter och daltande även om jag ville dra. Hur kommer det sig att de tyckte att de har rätt till att sitta och dalta med min vovve? Är det så att bara för att jag har en valp så blir hon allmän egendom? Hur som haver så är det lite trevligt att andra tycker att hon är så söt och kommer och säger det men det finns en gräns och den gränsen går vid att de ska klappa min valp.

Det värsta av allt är ändå alla kloka råd som jag får hela tiden. Jag orkar inte lyssna på alla dessa råd som haglar över mig. Det här är vår valp och vi ska försöka att göra så gott vi kan och vet. Tack men nej tack till alla råd och funderingar.

Äsch nu ska jag bara ta och varva ner efter dagens bravader och hoppas på att morgondagen blir bättre, det bästa av allt har jag ju nu, min kärlek och min vovve. :) så jag tar min vovve och sätter mig och gosar med henne lite nu innan kärleken kommer hem för då ska vi äta middag.

-finula, har allt hon vill ha och lite till-

Jag älskar dig...

bara så att du vet det. De senaste dagarna har jag betett mig som en elak häxa från blåkulla, mitt försvar är att jag är förkyld det verkar dock inte som att hon håller med mig om den saken och om sanningen ska fram så är en förkylning inte mycket att skylla på man måste ju ändå kunna vara trevlig. En annan anledning kan vara att det nyligen har varit påsk och påsk kärringarna förgiftat mig. Men jag köper faktiskt inte den heller. Jag är bara så elak för jag är trött på min förkylning trött på att inte vara fröken duktig, vilket jag konstigt nog inte behöver vara just nu.

Men hur som haver så firade jag och min kärlek 5 månader ihop förra helgen, skjut mig inte om jag har fel nu. ;) Jag är helt tokkär och mer förälskad än någonsin jag skulle kunna göra vad som helst för henne. Det här hade jag verkligen inte räknat med och vem trodde (handen på hjärtat) att jag just jag skulle hitta någon och sen flytta ihop med henne. Ja för jag har blivit sambo, vi två ska bo i min lilla lägenhet.

För fem månader sedan hade jag bara skrattat och tänkt att vilket pucko om någon ens föreslagit det åt mig och förmodligen hade jag bett de gå dit pepparn växer eller sagt åt de att skaffa sig något annat att göra än sitta och spå mitt liv. Men det var då det hände, hon kom in i mitt liv och gjorde något så att jag kände mig sedd, trygg och bara bra precis som jag är. Jag behövde inte bry mig om att se perfekt ut, vara perfekt än mindre säga de rätta sakerna det räckte med att jag var jag. För i hennes ögon dög jag precis som jag var. Det gör jag fortfarande, jag känner mig speciell när jag är med henne och jag önskar att hon känner sig också speciell när hon är med mig för det är hon. Hon är verkligen fin, snäll och rolig. Jag får aldrig långtråkigt med henne och hon finns alltid här för mig. Jag älskar vårt liv och ser med glädje framemot att få fortsätta att leva med henne. P.S I love you.

-finula, kär och helt galen-