Tänk finula tänk

Snart är det lov. Sportlov kallas det för men jag för min del kommer att försöka bara vila och tänka, grubbla och fundera. Jag har mycket att fundera på och orkar inte med mina elever längre. Det ironiska är att jag gissar att jag längtar mer efter sportlovet än mina elever och mina kolleger. Det är bara två dagar kvar!

Jag har nästan alltid varit snabbtänkt. Det är inte alltid en bra egenskap framförallt inte när man ska komma överens med andra. Det var en situation på mitt jobb där jag såg problemet på en gång och sa det högt och tydligt "vi kommer inte hinna med det där" jag var ensam då om att säga något. Nu tre veckor senare går de andra två omkring och undrar hur de ska hinna göra det som de tre veckor tidigare minsann hann hur lätt som helst. Vad gör jag då? Jo jag är bara tyst och suckar för mig själv. Jag har sån lust att påminna de om att jag minsann sa att det var för mycket men jag är tyst...


En annan sak som också är lite jobbig är att cheferna håller på att ge en av mina kolleger jättemycket att göra. Självklart vet jag att jag borde inte säga något bara lyssna och inget mer göra. Men vad tror ni att jag gör självklart sitter jag där och ska försöka hjälpa till. Åhh jag blir så less på mig själv. Men nu har jag fått mig en tankeställare. Jag lovar att från och med nu bara ta reda på mig själv. Jag är ju faktiskt bara ansvarig för att ta hand om mig själv.

Så under sportlovet ska jag tänka på mig själv och fundera på mitt beteende. Jag måste verkligen bättra mig.

-finula, försöker tänka först och tala sen-

Rinner över

Ibland blir allt bara förmycket. Allt som bara ligger på hög och väntar på att bli uppklarat bli utrett och sen jag den som ska reda ut och som ska trassla ut. Jag orkar inte det, det är då jag vill lägga mig i ett hörn och vänta tills någon annan reder ut trasslar ut det som finns inuti mig. Sanningen är ju att ingen annan kan lösa saker åt mig och det vet jag ju innerst inne även om det är lättare att tro att någon annan skulle kunna lösa saker åt mig. Det vore enklare om någon annan tog tag i saker och sa att så här har jag bestämt, men det vore inte heller bra för då skulle jag bli galen någon annan som skulle bestämma över mig och mitt trassel? Nej tack jag åt nyss...

Det som är det sköna är att jag är inte ensam längre i mitt trassel, jag har någon jag kan gå till och gråta ut hos, en som förstår och även om hon inte förstår så försöker hon. För hur kan man förstå något som inte jag förstår? När allt blir tungt behöver jag inte säga något jag kan lägga mig tätt intill och bara vara trygg, hjälplös och svag. Det får man tydligen vara ibland man behöver tydligen inte alltid vara präktig och förståndig. Det är då jag känner mig tryggare än någonsin och det är värt allt på denna jord för då ler jag innombords för det känns så himla bra.

Så nu har jag lärt mig att jag inte behöver vara stark hela tiden jag får ligga och inte veta, jag får ligga still och gråta inte alltid göra en massa saker, jag får ta det lugnt och bara vara även om det är svårt för det känns förbjudet. Det är svårt att ändra på ett inlärt beteende som funkat i över tjugo år men jag kämpar vidare i det okända.

-finula, flummar vidare i det okända-

Det där nya...

Nu är det färdigt. Mina fem år som jag kämpat mig igenom är avklarade. Äntligen är det klart. Jag är färdig med min utbildning. Någonstanns inuti är jag stolt över mig själv stolt för att jag faktiskt åstadkommit något stort i mitt liv. Jag trodde aldrig att jag skulle fixa det här för vägen dit har varit lång och full med hinder. En annan del av mig bara suckar och tänker att jasså du du är stolt över vad? Jag hatar den delen och försöker begrava den så långt ner som det går för den gör ingen nytta utan den bara skapar prestationsångest. Det roliga är att nu när jag är klar med min utbildning så borde det vara självklart att jag vill ha min examen mitt betyg men nehejdå så lätt ska det inte vara, man måste nämligen ANSÖKA om den som om jag inte skulle vilja ha den. En del av mig blir trottsig och tänker att nej men då söker jag inte den då undra vad de skulle säga då? Förmodligen inget utan bara undra vilket pucko som pluggat i fem år utan att ta ut sin examen.

En del av det nya är mitt jobb, mitt jobb som i början var kaotiskt som gjorde att ångesten kokade uppe i huvudet och gjorde att ont i magen blev en vardag för mig. Men nu är det bättre, jag njuter när jag får vara där njuter av att veta att jag gör skillnad att det är på riktigt. Jag älskar mina kära små elever, de är helt underbara på sitt egna lilla sätt. Ingen dag med de är likadan man vet aldrig vad man kan förvänta sig.

En annan del av det nya är mitt nya träningskort. Jag har ännu en gång börjat på friskis och svettis och det är kul. Superkul! Jag älskar att träna där och jag känner mig hel igen beträffande träningen. Jag har ju tränat på vanligt gym ett tag men det har inte varit samma sak. På stora pampiga gym finns det folk som inte är som jag. De försöker visa upp sig och bevisa att de är vackrast i hela världen, medan på friskis så får man äkta vara där har du en blandning som är underbar. Alla är olika och alla är välkomna. Jag har hittat hem ännu en gång och det bästa av allt är att jag får träna tillsammans med min kära flickvän. Det hon inte vet är att friskis är väldigt speciellt för mig, eller jag tror att hon börjar ana det lite nu. Kritiserar man friskis så kritiserar man hela mitt liv. Ja det är faktiskt så. Vi har i varje fall börjat träna där tillsammans och det är jättekul för jag älskar att träna med henne och hon tycker om att träna med mig också tror jag...

-finula, tycker om sitt nya liv-