Ibland blir allt bara förmycket. Allt som bara ligger på hög och väntar på att bli uppklarat bli utrett och sen jag den som ska reda ut och som ska trassla ut. Jag orkar inte det, det är då jag vill lägga mig i ett hörn och vänta tills någon annan reder ut trasslar ut det som finns inuti mig. Sanningen är ju att ingen annan kan lösa saker åt mig och det vet jag ju innerst inne även om det är lättare att tro att någon annan skulle kunna lösa saker åt mig. Det vore enklare om någon annan tog tag i saker och sa att så här har jag bestämt, men det vore inte heller bra för då skulle jag bli galen någon annan som skulle bestämma över mig och mitt trassel? Nej tack jag åt nyss...
Det som är det sköna är att jag är inte ensam längre i mitt trassel, jag har någon jag kan gå till och gråta ut hos, en som förstår och även om hon inte förstår så försöker hon. För hur kan man förstå något som inte jag förstår? När allt blir tungt behöver jag inte säga något jag kan lägga mig tätt intill och bara vara trygg, hjälplös och svag. Det får man tydligen vara ibland man behöver tydligen inte alltid vara präktig och förståndig. Det är då jag känner mig tryggare än någonsin och det är värt allt på denna jord för då ler jag innombords för det känns så himla bra.
Så nu har jag lärt mig att jag inte behöver vara stark hela tiden jag får ligga och inte veta, jag får ligga still och gråta inte alltid göra en massa saker, jag får ta det lugnt och bara vara även om det är svårt för det känns förbjudet. Det är svårt att ändra på ett inlärt beteende som funkat i över tjugo år men jag kämpar vidare i det okända.
-finula, flummar vidare i det okända-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar