trötthet

Jag känner mig trött efter igår. Jag sprang midnattsloppet och det var hur jobbigt som helst. Jag insåg snabbt att jag inte riktigt är redo för marathon men det var ju inte så oväntat. Däremot så ska jag springa marathon innan jag dör det har jag lovat mig själv. Det vore trist om jag inte hann med det. Jag får springa halvmaran nästa år istället det är nog bäst att pröva den först....

Jag är trött och ledsen, det känns som om det snart kommer att krascha igen men jag orkar inte det just nu. Allt är kaotiskt i huvudet och jag får inte ut ett enda ord ur munnen. Jag har ingen kraft kvar i kroppen men försöker hålla modet uppe, jag måste i och med att jobbet har börjat nu och mina kära elever måste bli ordentliga medborgare och få ett gott självförtroende och lyckas bra i livet. Jag önskar att jag skulle kunna gräva en grop och gömma mig där ett tag tillräckligt länge för att resten skulle kunna ordna sig och sen skulle jag titta fram sen när allt ordnat sig. Att gå omkring och vara rädd, nervös och stressad över saker man inte kan rå för är förödande så jag orkar inte mer. Kanske borde jag bara lägga mig ner ett tag men det är för krävande så jag kämpar vidare.

Annars så har jag förlovat mig och det känns bra för jag är så kär i min fästmö. :) Jag har blandade känslor just nu och orkar inte känna något förutom glädje. Resten är nog bäst att stänga inne för tillfället för jag ska ut och gå i regnet med vår kära vovve..

-finula, fast i något svart hål-

Se så fort det går

Min semester är snart över. Känslorna är delade, å ena sidan ska det bli väldigt roligt att återgå till jobbet igen och å andra sidan så vet jag hur trött jag kommer vara igen under terminen. Men jag vet ju även att ju fortare jag börjar jobba desto fortare kommer vi fram till den månad som jag längtar efter allra mest DECEMBER! Men det är mycket som ska fixas innan dess, och ja som det ser ut just nu så kan vi inte mycket göra förutom att vänta.

Nästa vecka har jag och kärleken semester ihop. Då ska vi efter mycket om och men iväg och vandra i småland. Det ska bli trevligt faktiskt och jag tror att vovven också kommer tycka det. Framför allt kommer jag tycka att det är ganska skönt med att ha en trött vovve än som hon är nu 180 tills hon slocknar. Det är mycket som ska fixas inför det också och det är lite lättare fixat än det första. Jag som aldrig sovit i tält ser framemot det, man måste väl ha provat det en gång åtminstone i sitt liv?

Jag är lycklig, jag går omkring på små rosamoln och mår gott. Jag har aldrig känt så här och det gör mig glad för då måste det här vara på riktigt, eller? Jag har till och med börjat få lite distans till saker och ting och kommit fram till att vissa saker i mitt liv är destruktiva jag har fått rensa lite och i fråga sätta lite men nu är jag nöjd. Jag behöver inte saker som skaver i mitt liv, livet är ju lite tufft ändå och det sista man behöver är skavande känslor eller hur? Så jag har börjat att se framåt istället för att se bakåt och är nöjd med det som komma skall. Öppnar man ögonen lite till så kan man se möjligheterna istället för mörkret så är det bara.

-finula, glad för att hon tagit bort det som skaver-

Att känna sig fri

Snart ska jag och kärleken ut och springa i skogen. Jag älskar att springa, kanske inte innan och eventuellt inte ens under själva löpturen men efteråt. Då kan jag sitta och njuta av känslan av att ha sprungit långt och ambitiöst. Det är då jag känner mig fri, jag kan göra allt och klarar faktiskt av det mesta.
Det tog tid men jag tror att löpning är min sorts sport. Jag har alltid tyckt om att springa men har aldrig reflekterat djupare kring det. Jag har provat på ganska många olika sporter som vuxen men inte riktigt känt mig så nöjd som jag är nu. Jag har provat att simma men att bli blöt är inte min grej, sen har jag provat friskis och svettis och det fungerade ett bra tag men jag kände mig inte riktigt tillfreds, sen provade jag gym och det om något var definitivt inte min grej. Däremot så ger löpningen ger mig frid.

Allt började med att min söta kärlek sa att hon skulle anmäla oss till vårruset och jag kan inte vara sämre så jag sa att om hon gjorde det så skulle jag anmäla oss till midnattsloppet. Jag trodde då inte att hon skulle anmäla oss och hon trodde inte att jag skulle göra det så det slutade med att vi hade två betalda lopp. Så vad gör man? Ja just det man börjar träna inför de plötsliga loppen. Det som började med en impulsgrej har blivit min nya och stora drog. Kanske inte sambons lika mycket men definitivt min jag börjar redan fundera på hur jag ska göra i vinter när den eventuella snön kommer. Vart ska jag springa då? Nästa år då ska vi springa lidingöloppet men det är inte förrän nästa år så den ångesten tar jag då. Nu är det midnattsloppet i augusti som gäller och det om något är mycket att se framemot.

Nu ska jag sluta blogga och börja klä på mig löpkläderna, vi kanske ses på midnattsloppet eller inte hur som helst skulle jag vilja ha lite löptips.

-finula, drömmer sig bort till löpspåret-

Sann glädje

Jag är glad, hon är glad och yrvädret har ingen aning om att hon också ska vara glad. Vi ska flytta i december. Lyckan är helt obeskrivlig och jag tror fortfarande inte att det är sant. Jag misstänker att det kommer att landa snart men det gör inget jag kan gärna gå omkring och känna mig lite frånvarande ett tag till. I december är det nya vyer som gäller vi flyttar söderut och det ska bli helt underbart. Jag får komma nära min kära vän som förövrigt blir vår nya granne och sen kommer jag närmare jobbet. En sak som är rätt så intressant med mig och sambon är att vi båda två är riktiga drömmare. Vi satt i går fram till midnatt och diskuterade hur det skulle se ut hemma i vår nya lägenhet och vilka möbler vi skulle ha osv. tills sambon säger att ja vi behöver kanske inte bestämma det nu för vi flyttar inte förrän i december. Hmm det var ju sant så vi la ner diskussionen. En annan sak som vi kom fram till var att vi skulle ha ett hemlarm det är bra att ha tror vi för jag vill i varje fall inte komma hem och upptäcka att vi har haft objunda gäster hemma.

Om några dagar har jag semester. Det har även eleverna, till viss del tror jag att eleverna tagit semester från och med i dag för jag har inte sett de så här frånvarande på länge. Men det gör inget för det mesta är gjort och jag har min uppfattning om de redan. Jag fick äran att arbeta på sommarskolan i tre veckor ett erbjudande som man inte tackar nej till om man är som jag är. Hur som haver så har jag i varje fall tre nior vars högsta dröm är att få godkänt i engelska något som kommer inträffa till två av de för hon den tredje kan inte få godkänt. Det som gör mig fundersam är hur vissa elever tänker. Om vi tar den tredje nian som exempel så frågar hon hela tiden vad allt heter på engelska och ärligt så jag anser att man bör veta vad säng heter på engelska eller vad vardagsrum heter. Men men det är tungt jag vill inte sätta betyg längre och fasan över att få en helt egen åtta nästa termin är fruktansvärd men det kommer att gå förmodligen helt galant.

Nej nu ska jag inte sitta här längre utan gå iväg och dagdrömma lite mer om lägenheten och planera inför min semester..

-finula, flummar runt bland rosa moln-

Japp japp

Snart har jag sommarlov från min älskade skola. Inte ännu men snart och det ni det ska bli så skönt! Det händer ganska mycket just nu i mitt liv vilket gör att jag känner mig svag och trött nästan hela tiden. Det känns som om jag inte räcker till utan tar slut innan jag når riktigt fram. Jag försöker skrapa ihop mig på tågen på väg till jobbet för jag vet att fasaden bara behöver hålla i några timmar. Efteråt på vägen hem kan jag slappna av och bara vara. Jag är inte deppig utan bara trött och jag behöver nya batterier. De batterierna finns ingenstans just nu men jag hoppas på att det mesta är understökat snart.

Väl hemma så har jag en trottsig fyrbent Nova som är allt annat än trött, hon ser mig som ett lätt byte att få ner men nope så ligger det inte till utan det är hon som är den stora förloraren i maktkampen. Sambon gör ett toppenjobb med vår lilla vovve och det är jag tacksam för. Nova är fyra månader nu och försöker visa fram tassarna så att hon ska vara starkare än vi, men det funkar inte så bra utan hon inser nog inom sin tid att hon är det som har lägst rang i flocken.

Utan sambon skulle jag inte orka med mig själv, och jag är glad för att hon orkar med mig än så länge. För jag är så kär i henne. Hon är den som jag alltid velat ha, hon är min andra hälft och den som gör mig glad och överlycklig. Hon får mig att le när jag är nere och hon får mig att skratta när det känns svart inuti. Hon får mig att kämpa när klumpen växer i magen, hon finns här när jag gråter och hon finns här när jag är glad. Det är hon som talar om för mig att jag är bra, det är hon som gör mig stark. Tack älskling för att du finns.

Frågor som kräver svar

Ja hur gör man nu då? När en av eleverna snällt sätter sig ner och börjar berätta om hur hon har det en som man ser rakt igenom och undrar hur hon mår? Hur ska man vara pedagogisk utan att vara anklagande och hur ska man vara stöttande utan att vara sympatisk. Kan någon svara på det? Jag vet ungefär hur hon har det för jag har själv varit där, jag vet att hon har det tufft för det har man när kraven finns där. Man har det tufft och jobbigt när det inte finns någon som man kan prata med och när allt man gör blir bara tokigt och riktig fel. Det enda man önskar är att göra rätt men ändå lyckas man konstigt nog göra fel.

Jag vill ha en bok om hur man gör, ska jag öppna mig själv ska jag berätta vad jag skulle ha gjort? Ska jag bara lyssna och sen inte göra något mer, eller ska jag komma med råd som hon bad mig att göra? Ja du hur gör man. Helt plötsligt känns det väldigt lockande att köpa en stor påse med godis och en bra bok men det gör inte jag. Nej just nu har jag inte tid, för nu känns det som om klumpen i magen är borta och det är bara jag som finns kvar. Det är en känsla jag måste njuta av innan den blir för stor. Jag vet att kraven är för stora och jag skulle vilja säga upp mig som vuxen och bli barn på nytt för det var mycket lättare.

Hon är som jag var då, förr det är väl därför det berör mig, hon sitter där jag satt och det jag hade velat då var att någon hade lyssnat kanske inte gjort så mycket men bara suttit och förstått. Jag vet inte om jag gör rätt men det känns så, för jag bara lyssnar utan att säga så mycket och efter tre timmars prat hade hon pratat klart hon hade väl sagt det hon ville. Samtidigt som det värmer att hon valde att prata med mig så känns det skrämmande varför jag? Nej jag vet inte vad hade du gjort om du varit i min situation? Blundat och gått vidare eller kommit med råd?

-finula, tittar uppåt och undrar om det är neråt-

Lätt som en plätt?

Det är ganska enkelt att säga åt andra hur de ska göra och inte göra. Sitta och uppfostra 26 elever till att bli perfekta samhällsmedborgare kräver blod, svett och tårar. Men jag lyckas, och jag är stolt över mig själv. Jag är stolt över "mina" elever också, tänk att de gör som jag säger att de bryr sig om att jag vill det bästa för de. Jag berättar för de hur man beter sig, hur man inte får göra och att de ska älska sig själva att de duger som de är. Japp japp de köper hela paketet och om de inte köper det så i fråga sätter de det jag säger.

Men så har vi den där lilla klumpen i magen hos mig som bestämt sig för att inte lämna mig. Den hugger sig fast och vägrar släppa taget. Det är nämligen så att detta med att vara nöjd med sig själv inte gäller mig inte innan jag är perfekt. Nu är det så att jag kommit en bit på vägen med det där att vara perfekt och insett att det inte finns perfekta människor, men jag känner att jag måste komma vidare jag måste inse att även jag duger som jag är. För varför skulle jag inte göra det egentligen? Jag har insett att det här är ohållbart det kommer att ta knäcken på allt tillslut och då har jag inte kommit långt inte. Jag måste rycka upp mig, tänka om och vara nöjd i den situation jag befinner mig i för tillfället. Vara nöjd i nuet. Det är svårt att förklar men just nu så har det hänt en massa saker som gör att saker och ting förändras och det är väl därför humöret åker berg-och-dalbana men i slutet blir allt förmodligen jättebra.

-finula, försöker hitta stabilitet i allt det nya-

Varför?

Jag vet inte riktigt varför jag envisas med att påstå att jag vill bo i Stockholm? Det kanske är bara för att sambon i fråga sätter? Vad är det som är bra? Det är stort ja visst, man är mer anonym självklart men sen då? Det är dyrt att köpa lägenhet, om du över huvud taget hittar en som du kan tänka dig att flytta till. Det finns massor med dryga människor som inte förstår och det är långt till exakt överallt. Den här smeten sitter jag och försvarar? Varför, jo det är klart för att jag är feg och bekväm. Det kanske är därför det känns lite tomt inuti för jag försvarar något jag inte tror på något som jag egentligen inte bryr mig om. Jag skulle kunna sitta och säga att mina vänner bor här men hey hur ofta träffar jag dem egentligen? Inte speciellt ofta och kan man bo kvar någonstans när man inte bryr sig när man vill bort till något annat? Jag vet inte som det känns nu så skulle jag kunna flytta bort om jag var säker på att jag skulle få ett jobb. Någonstans där det skulle vara lika långt för båda.

Jag satt och tittade på villor nyss, det fanns ganska många och om man säger så så var priset lite billigare ju längre bort man kom från Stockholm den där staden som jag sitter och försvarar. I tex örebro kunde man få en villa på 89 kvm för 2400 kr i månaden med lån och hela rubbet i nyköping kunde man få en lika stor villa för 4000 kr i månaden. Vad skulle den villan kosta här tro? Närmare 9-10000 kr om ens det skulle räcka. Så jag vet inte jag ska nog bli lite öppnare jag vill ju gärna bo i villa eller radhus och det kommer vi aldrig ha råd med att bo i här så varför inte, om det inte känns bra så är det ju bara att flytta tillbaka. Å andra sidan så är det ett år kvar tills jag behöver fundera på sånt för då är sambon färdig med sin utbildning.. nåja nog om det nu ska jag laga lite mat och gosa lite med Nova..

-finula, tappar fästet ibland-

Tillökning

Ja det har blivit tillökning här i familjen. Vi har nämligen skaffat oss en rottweilervalp. Hon är bland det sötaste som finns och det är det många som tycker. Jag hämtade henne från flickvännens jobb i dag och fick uppleva något otroligt obehagligt på vägen hem. Det var flera människor som kom fram och klämde och kände och daltade med min lilla valp, jag blev faktiskt irriterad och tänkte ta min valp och gå men man får inte göra så. Så i stället så satt jag där snällt och lyssnade på deras synpunkter och daltande även om jag ville dra. Hur kommer det sig att de tyckte att de har rätt till att sitta och dalta med min vovve? Är det så att bara för att jag har en valp så blir hon allmän egendom? Hur som haver så är det lite trevligt att andra tycker att hon är så söt och kommer och säger det men det finns en gräns och den gränsen går vid att de ska klappa min valp.

Det värsta av allt är ändå alla kloka råd som jag får hela tiden. Jag orkar inte lyssna på alla dessa råd som haglar över mig. Det här är vår valp och vi ska försöka att göra så gott vi kan och vet. Tack men nej tack till alla råd och funderingar.

Äsch nu ska jag bara ta och varva ner efter dagens bravader och hoppas på att morgondagen blir bättre, det bästa av allt har jag ju nu, min kärlek och min vovve. :) så jag tar min vovve och sätter mig och gosar med henne lite nu innan kärleken kommer hem för då ska vi äta middag.

-finula, har allt hon vill ha och lite till-

Jag älskar dig...

bara så att du vet det. De senaste dagarna har jag betett mig som en elak häxa från blåkulla, mitt försvar är att jag är förkyld det verkar dock inte som att hon håller med mig om den saken och om sanningen ska fram så är en förkylning inte mycket att skylla på man måste ju ändå kunna vara trevlig. En annan anledning kan vara att det nyligen har varit påsk och påsk kärringarna förgiftat mig. Men jag köper faktiskt inte den heller. Jag är bara så elak för jag är trött på min förkylning trött på att inte vara fröken duktig, vilket jag konstigt nog inte behöver vara just nu.

Men hur som haver så firade jag och min kärlek 5 månader ihop förra helgen, skjut mig inte om jag har fel nu. ;) Jag är helt tokkär och mer förälskad än någonsin jag skulle kunna göra vad som helst för henne. Det här hade jag verkligen inte räknat med och vem trodde (handen på hjärtat) att jag just jag skulle hitta någon och sen flytta ihop med henne. Ja för jag har blivit sambo, vi två ska bo i min lilla lägenhet.

För fem månader sedan hade jag bara skrattat och tänkt att vilket pucko om någon ens föreslagit det åt mig och förmodligen hade jag bett de gå dit pepparn växer eller sagt åt de att skaffa sig något annat att göra än sitta och spå mitt liv. Men det var då det hände, hon kom in i mitt liv och gjorde något så att jag kände mig sedd, trygg och bara bra precis som jag är. Jag behövde inte bry mig om att se perfekt ut, vara perfekt än mindre säga de rätta sakerna det räckte med att jag var jag. För i hennes ögon dög jag precis som jag var. Det gör jag fortfarande, jag känner mig speciell när jag är med henne och jag önskar att hon känner sig också speciell när hon är med mig för det är hon. Hon är verkligen fin, snäll och rolig. Jag får aldrig långtråkigt med henne och hon finns alltid här för mig. Jag älskar vårt liv och ser med glädje framemot att få fortsätta att leva med henne. P.S I love you.

-finula, kär och helt galen-

Tänk finula tänk

Snart är det lov. Sportlov kallas det för men jag för min del kommer att försöka bara vila och tänka, grubbla och fundera. Jag har mycket att fundera på och orkar inte med mina elever längre. Det ironiska är att jag gissar att jag längtar mer efter sportlovet än mina elever och mina kolleger. Det är bara två dagar kvar!

Jag har nästan alltid varit snabbtänkt. Det är inte alltid en bra egenskap framförallt inte när man ska komma överens med andra. Det var en situation på mitt jobb där jag såg problemet på en gång och sa det högt och tydligt "vi kommer inte hinna med det där" jag var ensam då om att säga något. Nu tre veckor senare går de andra två omkring och undrar hur de ska hinna göra det som de tre veckor tidigare minsann hann hur lätt som helst. Vad gör jag då? Jo jag är bara tyst och suckar för mig själv. Jag har sån lust att påminna de om att jag minsann sa att det var för mycket men jag är tyst...


En annan sak som också är lite jobbig är att cheferna håller på att ge en av mina kolleger jättemycket att göra. Självklart vet jag att jag borde inte säga något bara lyssna och inget mer göra. Men vad tror ni att jag gör självklart sitter jag där och ska försöka hjälpa till. Åhh jag blir så less på mig själv. Men nu har jag fått mig en tankeställare. Jag lovar att från och med nu bara ta reda på mig själv. Jag är ju faktiskt bara ansvarig för att ta hand om mig själv.

Så under sportlovet ska jag tänka på mig själv och fundera på mitt beteende. Jag måste verkligen bättra mig.

-finula, försöker tänka först och tala sen-

Rinner över

Ibland blir allt bara förmycket. Allt som bara ligger på hög och väntar på att bli uppklarat bli utrett och sen jag den som ska reda ut och som ska trassla ut. Jag orkar inte det, det är då jag vill lägga mig i ett hörn och vänta tills någon annan reder ut trasslar ut det som finns inuti mig. Sanningen är ju att ingen annan kan lösa saker åt mig och det vet jag ju innerst inne även om det är lättare att tro att någon annan skulle kunna lösa saker åt mig. Det vore enklare om någon annan tog tag i saker och sa att så här har jag bestämt, men det vore inte heller bra för då skulle jag bli galen någon annan som skulle bestämma över mig och mitt trassel? Nej tack jag åt nyss...

Det som är det sköna är att jag är inte ensam längre i mitt trassel, jag har någon jag kan gå till och gråta ut hos, en som förstår och även om hon inte förstår så försöker hon. För hur kan man förstå något som inte jag förstår? När allt blir tungt behöver jag inte säga något jag kan lägga mig tätt intill och bara vara trygg, hjälplös och svag. Det får man tydligen vara ibland man behöver tydligen inte alltid vara präktig och förståndig. Det är då jag känner mig tryggare än någonsin och det är värt allt på denna jord för då ler jag innombords för det känns så himla bra.

Så nu har jag lärt mig att jag inte behöver vara stark hela tiden jag får ligga och inte veta, jag får ligga still och gråta inte alltid göra en massa saker, jag får ta det lugnt och bara vara även om det är svårt för det känns förbjudet. Det är svårt att ändra på ett inlärt beteende som funkat i över tjugo år men jag kämpar vidare i det okända.

-finula, flummar vidare i det okända-

Det där nya...

Nu är det färdigt. Mina fem år som jag kämpat mig igenom är avklarade. Äntligen är det klart. Jag är färdig med min utbildning. Någonstanns inuti är jag stolt över mig själv stolt för att jag faktiskt åstadkommit något stort i mitt liv. Jag trodde aldrig att jag skulle fixa det här för vägen dit har varit lång och full med hinder. En annan del av mig bara suckar och tänker att jasså du du är stolt över vad? Jag hatar den delen och försöker begrava den så långt ner som det går för den gör ingen nytta utan den bara skapar prestationsångest. Det roliga är att nu när jag är klar med min utbildning så borde det vara självklart att jag vill ha min examen mitt betyg men nehejdå så lätt ska det inte vara, man måste nämligen ANSÖKA om den som om jag inte skulle vilja ha den. En del av mig blir trottsig och tänker att nej men då söker jag inte den då undra vad de skulle säga då? Förmodligen inget utan bara undra vilket pucko som pluggat i fem år utan att ta ut sin examen.

En del av det nya är mitt jobb, mitt jobb som i början var kaotiskt som gjorde att ångesten kokade uppe i huvudet och gjorde att ont i magen blev en vardag för mig. Men nu är det bättre, jag njuter när jag får vara där njuter av att veta att jag gör skillnad att det är på riktigt. Jag älskar mina kära små elever, de är helt underbara på sitt egna lilla sätt. Ingen dag med de är likadan man vet aldrig vad man kan förvänta sig.

En annan del av det nya är mitt nya träningskort. Jag har ännu en gång börjat på friskis och svettis och det är kul. Superkul! Jag älskar att träna där och jag känner mig hel igen beträffande träningen. Jag har ju tränat på vanligt gym ett tag men det har inte varit samma sak. På stora pampiga gym finns det folk som inte är som jag. De försöker visa upp sig och bevisa att de är vackrast i hela världen, medan på friskis så får man äkta vara där har du en blandning som är underbar. Alla är olika och alla är välkomna. Jag har hittat hem ännu en gång och det bästa av allt är att jag får träna tillsammans med min kära flickvän. Det hon inte vet är att friskis är väldigt speciellt för mig, eller jag tror att hon börjar ana det lite nu. Kritiserar man friskis så kritiserar man hela mitt liv. Ja det är faktiskt så. Vi har i varje fall börjat träna där tillsammans och det är jättekul för jag älskar att träna med henne och hon tycker om att träna med mig också tror jag...

-finula, tycker om sitt nya liv-

Ett nytt år..

Det snöar ute och jag ser hur gatan fylls med vit snö. Snön riktigt dränker ner marken och jag undrar hur mycket snö marken orkar ta innan den ligger försvarslös och utmattad. Inte så mycket förmodligen men vad gör det för himlen verkar ändå vräka ner sina vita små snöflingor så marken har inte så mycket att säga till om. Varför är snön vit? Ja vem vet nu är den ju det bara, ett dåligt svar men å andra sidan så var inte frågan så bra heller. Jag ligger här och väntar på att min kära flickvän ska vakna, jag gjorde ett försök till att väcka henne nyss men det gick inte så bra för mig. Det är en av anledningarna till att jag längtar hem till min egna lilla vrå, för om jag är hungrig så kan jag bara gå ner här kan jag nog också det men det känns inte helt rätt.

Ett nytt år har tagit plats utan att jag egentligen lagt så stor vikt vid det. Ett nytt år innebär alltid nya äventyr och nya möjligheter till att bli den där människan man aldrig blev förra året. Är det kanske därför så många avger dessa nyårslöften som sedan spricker på grund av att man inte orkade i år heller hålla fast vid det som man inte orkade med förut heller. För det är ju inte så att man blir en ny människa direkt bara för att året byts även om många skulle vilja det, den mänskliga faktorn är ju lite starkare än siffrorna. Det är lite mystiskt det där med nyårslöften, ja jag ska inte vara för kaxig för jag har också avgett ett löfte och med tanke på att den som jag gav förra året höll i sig ganska länge ända till november så har jag stora förhoppningar för detta löftet också. Tänk om man skulle kunna avge födelsedagslöften istället eller namnsdagslöften ja listan skulle kunna göras lång men just nu så orkar jag inte göra den speciellt lång. Det skulle vara roligare, jag vet inte varför men det känns så just nu. Kanske därför att det skulle kännas lite mer originellt

Ja hur som haver så vräker snön ner från himlen den skyddar jorden från all smuts och gör så att marken svalnar ett slag innan det är dags för sommar igen. Snön bryr sig inte om vilket år det är inte och den har förmodligen inte avgett några löften heller men den trivs ändå. Lite onödigt vetande är väl att det inte finns en enda identisk snöflinga här på jorden. Ja jag ser med spänning framemot detta år och jag vill verkligen se hur länge mitt nyårslöfte håller i sig.

-finula, drömmer om att kunna hålla sitt nyårslöfte-