Ja hur gör man nu då? När en av eleverna snällt sätter sig ner och börjar berätta om hur hon har det en som man ser rakt igenom och undrar hur hon mår? Hur ska man vara pedagogisk utan att vara anklagande och hur ska man vara stöttande utan att vara sympatisk. Kan någon svara på det? Jag vet ungefär hur hon har det för jag har själv varit där, jag vet att hon har det tufft för det har man när kraven finns där. Man har det tufft och jobbigt när det inte finns någon som man kan prata med och när allt man gör blir bara tokigt och riktig fel. Det enda man önskar är att göra rätt men ändå lyckas man konstigt nog göra fel.
Jag vill ha en bok om hur man gör, ska jag öppna mig själv ska jag berätta vad jag skulle ha gjort? Ska jag bara lyssna och sen inte göra något mer, eller ska jag komma med råd som hon bad mig att göra? Ja du hur gör man. Helt plötsligt känns det väldigt lockande att köpa en stor påse med godis och en bra bok men det gör inte jag. Nej just nu har jag inte tid, för nu känns det som om klumpen i magen är borta och det är bara jag som finns kvar. Det är en känsla jag måste njuta av innan den blir för stor. Jag vet att kraven är för stora och jag skulle vilja säga upp mig som vuxen och bli barn på nytt för det var mycket lättare.
Hon är som jag var då, förr det är väl därför det berör mig, hon sitter där jag satt och det jag hade velat då var att någon hade lyssnat kanske inte gjort så mycket men bara suttit och förstått. Jag vet inte om jag gör rätt men det känns så, för jag bara lyssnar utan att säga så mycket och efter tre timmars prat hade hon pratat klart hon hade väl sagt det hon ville. Samtidigt som det värmer att hon valde att prata med mig så känns det skrämmande varför jag? Nej jag vet inte vad hade du gjort om du varit i min situation? Blundat och gått vidare eller kommit med råd?
-finula, tittar uppåt och undrar om det är neråt-
1 kommentar:
Tror det ibland räcker med att finnas till och lyssna, att orka lyssna är ibland hundra gånger mer värt.
Skicka en kommentar