Träningstönt

Jag älskar att träna. Det är bara så men även om jag älskar det så finns det stunder då jag tvekar. Jag tvekar inte på om jag vill träna eller inte utan på det många utifrån tjatar om dvs mina barn. Ja jag vet att de är just Mina barn och jag ska uppfostra de men det tär ändå. Vad blir jag för förebild om jag tränar. Visar jag att de inte duger som de är då? Jag försöker intala mig själv att jag visar de vikten av att må bra och att ta hand om sin kropp men jag kanske tänker fel? Det är klart att de påverkas av mitt tränande men jag vet inte om jag är sämre förälder bara för att jag tränar..

Klockan tickar.

Ibland blir jag så less, då vänder jag mig om och hoppas på att livet automatiskt ska ge med sig. Jag önskar att det såg annorlunda ut att jag inte skulle behöva ha en klump i magen hela tiden att jag inte skulle behöva förklara mig konstant. Nu verkar det ändå som att loppet är löpt. Nu sätter jag punkt för förståelsen.