Onödigt värre

Idag var jag och Celine hos familjerätten och skrev under faderskapet. Vår donator skrev under att det är han som är den biologiska pappan till Celine så att min fru nu kan ansöka om adoptionen. Utan detta lilla papper kan det bli näst intill omöjligt att få igenom adoptionen.

Jag tycker att det är lite stört att skriva sådana papper jag menar han kommer inte att ha någon stor roll i hennes liv. Det är inte ett papper som gör dig till förälder utan det är dina handlingar som gör dig till förälder. Vem har nytta av att han har skrivit under detta papper? Inte jag eller min fru och fram för allt inte Celine. Det är enbart för att det måste finnas en pappa till barnet enligt den svenska lagen. Men när pappan inte är intresserad av att vara pappa vad gör man då? Jo då måste han skriva under ändå för att det ska vara så. Jag hoppas på att lagen skulle ändras så att man inte behöver böka så mycket. Det vore mycket bättre om de som vill vara föräldrar till barnet får vara det istället för en massa formellt skräp.

Hur som haver så hoppas jag på att adoptionen går igenom smärtfritt. Så att jag och min kärlek kan få stå som vårdnadshavare på vår dotter, eller jag står där redan men att hon kan få stå som den andra vårdnadshavaren. Det viktigaste är ju att Celine har kärlek omkring sig och människor som älskar henne istället för människor som är runt henne bara för att det står på ett papper.

Allt mellan himmel och jord

Fyra dagar senare ska jag bli färdig med detta inlägg. För fyra dagar sedan fick jag lust att skriva ett litet inlägg här på min lilla blogg men det slutade med tårar första gången så jag raderade det. Andra inlägget blev avbrutet av en liten docka dvs. Celine hon ville nämligen ha mat. Efter ammandet ville jag inte längre skriva det som jag påbörjat vilket resulterade i ännu ett inlägg som blev raderat. Sen så gick det utför och det blev inget av det hela.

Mitt liv är helt underbart just nu jag har exakt allt jag vill ha och har velat ha. Celine är den viktigaste i mitt liv, att göra henne nöjd och glad har prioritet nummer 1. Det är helt ofattbart att hon redan är tre veckor gammal, och på fredag blir hon en månad gammal. Jag är inte helt hundra på att jag vet vart tiden tar vägen men dagarna går och jag har minst sagt fullt upp. Att se henne växa är helt underbart, det är lite frustrerande när man inte riktigt vet vad hon vill ha men jag och min kära fru är tacksamma för att hon än så länge inte fått kolik. Min fru åkte ner från nummer 1 men jag kan tänka mig att Celine ligger på första plats hos henne så det är ömsesidigt. Min fru har ju fortfarande en väldigt stor plats i mitt hjärta.

Här om dagen skulle jag åka iväg och köpa mat i affären så Celine fick vara kvar med min älskling hemma. Jag var nära på att ringa och fråga om allt gick bra men hejdade mig själv i sista sekund. Det är klart att det gick bra tänkte jag sen men det är svårt att släppa taget. Det är svårt att åka ifrån henne även om det bara är 20 minuters resor så känns det som en evighet när man inte är nära.

Min underbara fru började arbeta för drygt en vecka sedan. Jag tycker synd om henne som inte får vara med Celine hela dagarna men någon av oss måste ju tjäna pengar.

Vissa nätter när mina diamanter ligger och sover så ligger jag vaken, och funderar på hur det kan komma sig att jag hade en sån tur att jag fick allt jag ville ha och då kan jag bli rädd. För tänk om det tas ifrån mig vad gör jag då? Det är verkligen inte bra att ligga och fundera på sådant när man ska sova för det gör det inte lättare att sova då.

-finula, nu ska här vaggas ett övertrött barn-

24 timmars kärlek

Efter nitton timmars förlossning var hon äntligen i vår famn. Vår fina dotter Celine är äntligen här. Känslan av att ha henne här känns overklig. Det känns som om det snart kommer någon och knackar på dörren och säger att ja nu ska jag komma och hämta henne. Men jag vet att det inte är så och det är skönt.

Celine tycker om att vara uppe på natten vilket gör att även finula är uppe mitt i natten. Det värsta Celine vet är när jag får skrattattacker mitt i amningen. Då brukar hon titta upp på mig och jag tror nog att hon tänker att jag vill inte ha någon milkshake mamma så lägg av att skratta. Exakt då blir det omöjligt att låta bli utan då bubblar det över ännu mer.

Vi har vart på äventyr också vi tre. Små korta äventyr såklart med tanke på att hon är så liten. Det är lite läskigt fortfarande att klä på henne kläder och ta henne ut på promenad för man vet inte riktigt hur mycket kläder man ska ha på henne för vi vill inte att hon ska frysa men inte heller tycka att det är för varmt.

-finula, det är nu det roliga börjar-