Så nu var den här igen, den där ångesten som envisas med att komma lite då och då. Jag har lärt mig att ducka för den och jag försöker att inte ta den på allt för stort allvar men ibland är det svårt. Fulångesten kväver mig och bekräftar att ja du må vara ful men du får leva ändå. Suck och pust tänker jag men hur mycket jag ens försöker värja mig så lyckas den gnaga in sig i mitt innersta.
Känslan finns där, ångesten finns där och uppgivenheten. Vad sjutton ska jag göra då? Jag får väl finnas till även om jag är ful eller? Ångest klumpen har inte bestämt sig ännu men jag vill finnas ett tag till och jag har kontroll.
I smyg hatar jag och ger klumpen rätt till att trampa på mig lite hårdare än vanligt så att det ska kännas långt ner i benmärgen för hur som helst så får jag vara glad att även jag får finnas till trots mina fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar