Den finns där hur mycket jag ens försöker dölja den eller knte ens dölja längre utan bara glömma bort. Om ingen talar om den så finns den inte. Right? Jag försöker samla på mig pusselbitar och ju fler jag får ihop desto svårare blir det att förklara allt det knasiga och det som skaver. Ibland önskar jag att jag att det här var bara en mardröm och snart kommer någon att väcka mig, krama om mig och förstå att det här är jobbigt just för mig och ingen annan. Nu ser det inte ut så utan det ser helt annorlunda ut. Jag har människor som kräver, kväver är för nära är för långt ifrån och är inte alls. Sen har jag mig själv stående här i någotslags virrvarr undrandes över allt som jag gör fel.
Jag prioriterar fel, jag ställer fel frågor, jag bär inte runt på min telefon 24/7. Hur orkar man, alltså i längden. Det verkar som om alla har för fullt upp med att säga vad de tycker och tänker att ingen verkar se hur jag mår och hur jag skulle vilja ha det. Jag klagar idag men imorgon känns det nog lite bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar