Oj vad fort det går att hamna på botten igen, fram för allt om man får skjuts på vägen. Tacksam är jag knappast men lite fundersam är jag. Jag börjar få nog och undrar över det som är viktigt för mig... Jag märker mer och mer att den som försöker tränga sig på mer och mer inte är den jag prioriterar eller lyssnar på.
Jag älskar mina barn och ingen kan någonsin ta deras plats. Aldrig att jag tummar på dem. Stor är väldigt duktig på att berätta vad hon vill och inte vill. Liten är också duktig men hon blir nog starkare när hon blir äldre.. Att komma och säga vad mina barn behöver är lönlöst för jag kan ta hand om mina barn och därmed punkt.
Jag behöver träffa min underbara psykolog igen, jag märker att jag blir svagare under tiden vi inte ses. Samtidigt måste hon ha rätt att vara sjuk. Det verkar som om människor i min omgivning passar på när hon är sjuk.. De lixom klistrar fast sig på mig och kväver mig. Ja jag är väl den som måste säga stop åt dem och det är det som jag är så kass på tyvärr. Jag vrider och vänder hellre på mig själv så att jag knapt vet ut eller in.
//finula, the one and only.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar