Hopp

Jag lever på hoppet på att någon dag ska det gå som jag vill. En dag ska allt flyta på och bli så som jag vill. Jag vet egentligen inte hur jag ska orka det här men på något knasigt sätt måste det gå. Dagligen oroar jag mig för saker jag inte kan rå för. Jag funderar blir upprörd, irriterad och ledsen. Jag skulle vilja ha det där lugnet i kroppen, känslan av att jag fixar det här oavsett vad men den vägrar komma. Istället så finns det svarta redo att suga in mig i kletet. Gah! Tokig är väl bara förnamnet!