Leva eller överleva?

Länge trodde jag att livet gick ut på att hitta ett sätt att överleva skiten att tillslut när du hade kämpat tillräckligt länge så kom belöningen, du skulle äntligen få börja leva istället. Men nu var det inte så det låg till tydligen. Efter 28 år har jag äntligen kommit fram till att jag valde att överleva så att många fick leva men nu har jag fått nog jag orkar inte vara någons extra lunga så att de får syre men inte jag. Hur gör man för att bli ännu starkare? Tar man järntabletter då eller? Vem har rätt och vem har fel? Det är den stora frågan.

Jag är tacksam för att mitt hjärta kom in i mitt liv precis vid rätt tillfälle. Hon får mig att leva fullt ut, jag behöver inte skämmas för henne när jag säger dumma saker. Jag får vara dum jag får ha dumma tankar bara jag inte gör något med de tankarna. Om mina terapeuter skulle se mig idag skulle de vara glada för allt de tjatat om i år har äntligen slagit rot. Jag duger jag finns och jag lever!

Det är inte alla som uppskattar att jag har blivit mer självständig det vet jag och det märks tydligt. Det märks även tydligt vem som är min vän och vem som ville finnas där så att de skulle få känna sig bättre. Skrämmande ja och samtidigt sorgligt men skönt på ett sätt för nu vet jag att jag inte behöver lägga ner energi på de någon mer. Jag lägger min energi på rätt ställe nu jag lägger den på mig själv och min älskling och på det vi har. Samtidigt får mina elever en bit av kakan och känner sig sedda ett litet tag i varje fall.

Det tragiska i allt det här är att förmodligen så har många av mina elever precis likadant hemma som jag hade det när jag var ung. Förmodligen finns det många som gör saker för att överleva och hoppas på att i morgon skall det vara slut. Jag hade tur och jag hoppas att det är fler som har det.

-finula, en som lever fullt ut-