Val

Det mesta här i livet handlar ju om val. Antingen väljer man a eller så väljer man b. Men tänk om man är som jag som gärna vill ha både och. Jag vill väldigt gärna ha bra resultat med min träning samtidigt som jag väldigt ogärna gör om min kost. Jag vill unna mig saker helst varje dag och fortfarande se ut som en fitnessmodell. Jag antar att ni fattar. Den 10 maj ska jag göra en ny kalipermätning och då vill ju jag att det ska synas skillnad jag menar vem skulle inte vilja det eller hur? Så då måste jag välja. Det är ju inte så att jag måste tacka nej till allt gott för alltid utan det är bara en kort period och det vore skojigt ifall bikinin satt bra i år. Så från och med idag då så ska jag följa min diet plan skapad av mig själv.

Våga för att vinna

Jag måste ta steget ut, rakt ut och våga chansa lita på att jag faktiskt kan den här gången. Jag kommer längta och hoppas fram till dess att jag faller ihop och dör. Jag har en längtan som går ut på att bli vältränad, jag vet att jag förmodligen inte kommer bli lika vältränad som jag var när jag var yngre men någonstans har jag misst kontrollen. Nu har jag lyckats låta bli godis i två veckor men inte bullar.
Jag är stolt över mig själv men jag vet att min kropp måste sluta med bullar också. Varför kan man ju undra men där har jag ett väldigt enkelt svar och det är pga min mage. De smärtor jag får efter att ha ätit bullar och dyl. Är inte nådigt. Jag har en dröm också och det är min drömvikt på 55 kg och med mina 63 så är jag långt ifrån drömmen. Jag ska våga ta tag i mig själv utan att bli för bedömande och kränkande mot mig själv.

/finula

Träningstönt

Jag älskar att träna. Det är bara så men även om jag älskar det så finns det stunder då jag tvekar. Jag tvekar inte på om jag vill träna eller inte utan på det många utifrån tjatar om dvs mina barn. Ja jag vet att de är just Mina barn och jag ska uppfostra de men det tär ändå. Vad blir jag för förebild om jag tränar. Visar jag att de inte duger som de är då? Jag försöker intala mig själv att jag visar de vikten av att må bra och att ta hand om sin kropp men jag kanske tänker fel? Det är klart att de påverkas av mitt tränande men jag vet inte om jag är sämre förälder bara för att jag tränar..

Klockan tickar.

Ibland blir jag så less, då vänder jag mig om och hoppas på att livet automatiskt ska ge med sig. Jag önskar att det såg annorlunda ut att jag inte skulle behöva ha en klump i magen hela tiden att jag inte skulle behöva förklara mig konstant. Nu verkar det ändå som att loppet är löpt. Nu sätter jag punkt för förståelsen.

Och kritikern talar...

Jag borde ge mig själv sparken. Jag kan väl någon gång vara nöjd?! Nej det går minsann inte för sig ekar det i huvudet på mig själv. Inte ska väl du vara nöjd. Nope, nej, hur kan du tro att du ska vara det! Du har ju en sån lång väg kvar till ditt mål. Innan dess finns inte nöjd med på kartan!
Ibland misstänker jag att kritikern jobbar på högvarv bara för att jag jobbar med det jag gör. Jag är van att bli kritiserad. Det blir jag dagligen av föräldrar, vissa elever och självklart en och annan lärare också. Men ibland undrar jag varför jag måste vara så hård mot mig själv, borde jag inte istället klappa mig själv på axeln och säga vet du det där gjorde du bra? Ena sidan av mig tänker att ja det låter inte helt omöjligt medan den andra delen himlar med ögonen och säger skojar du med mig eller? Jag har som mål att gå ner 11 kg och jag har lyckats gått ner 5 av dessa. Snyggt jobbat tänker jag en stund innan ja ni vet vem som säger med hög röst men du har ju 6  kg kvar!! Nöjd över vaddå?

Jag måste verkligen rycka upp mig och klappa mig själv på axeln. Jag duger som jag är åtminstone ett tag till..

VAB 2

Idag liksom igår vabbades det här hemma. Jag märker att mitt tålamod är sämre när jag ska vabba och räcka till för de som räknas. Stor börjar bli bättre och längtar till Fsk. Lilla har slutat spy och börjat hosta istället. Vet inte vilket som är värst, spya eller hosta? Funderar på att göra en ny blogg och tänker då skriva om min träning och så.

/dem som räknas, piff och puff.

Nyårsdagen

Det här är en dag som jag har så svårt för. Stundtals så undrar jag varför men påminns om det så fort jag hör löften, inte vilka löften som helst utan dessa nyårslöften som exakt ALLA ska ge. Den ena ska gå ner i vikt, oj vilken klassiker, en annan ska sluta röka och ja en tredje ska bli en bättre människa. Är jag den enda som tycker att allt detta är bara dumt humbug? Det är så larvigt att jag blir nästan mörkrädd! Inte att ändra sina vanor, utan mer att säga att ja den 1 januari då ska jag börja mitt nya liv. Jag tror inte ett dugg på att människan fungerar så. 

Jag är i varje fall en sån person som vänjer mig vid saker och måste få tid att tänka på nya rutiner. Har jag bestämt mig så vill jag veta målet. Jag ska springa women's halvmaraton i april och vet att jag måste träna och då ser jag väl till att träna. Tränar man mycket måste man äta bra råvaror och då går godis, läsk och liknande bort.. Men det är inte mitt nyårslöfte utan det är ett val jag måste göra. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men jag låter bli för jag blir bara irriterad.

Jag var hos läkaren och fick medicin mot magen, jag måste lugna ner mig, inte jobba så mycket utan ha mer rutiner kring mitt arbete. Det har varit skönt att ha varit ledig många dagar nu och jag uppskattar verkligen min ledighet! Men det är klart att den så småningom är slut. 

//grubbel och bubbel