Oj det gick fort..

Oj vad fort det går att hamna på botten igen, fram för allt om man får skjuts på vägen. Tacksam är jag knappast men lite fundersam är jag. Jag börjar få nog och undrar över det som är viktigt för mig... Jag märker mer och mer att den som försöker tränga sig på mer och mer inte är den jag prioriterar eller lyssnar på.

Jag älskar mina barn och ingen kan någonsin ta deras plats. Aldrig att jag tummar på dem. Stor är väldigt duktig på att berätta vad hon vill och inte vill. Liten är också duktig men hon blir nog starkare när hon blir äldre.. Att komma och säga vad mina barn behöver är lönlöst för jag kan ta hand om mina barn och därmed punkt.

Jag behöver träffa min underbara psykolog igen, jag märker att jag blir svagare under tiden vi inte ses. Samtidigt måste hon ha rätt att vara sjuk. Det verkar som om människor i min omgivning passar på när hon är sjuk.. De lixom klistrar fast sig på mig och kväver mig. Ja jag är väl den som måste säga stop åt dem och det är det som jag är så kass på tyvärr. Jag vrider och vänder hellre på mig själv så att jag knapt vet ut eller in.

//finula, the one and only.

Ljus

Idag känns det bra. Det känns som om jag släppt lite på pressen, faktiskt sagt det jag velat och bara mått bra. Det börjar kännas lite bättre i hjärtat trots att allt inte är ordnat. Det är klart att allt inte är perfekt men det är så bra det går just nu.
Jag har börjat rota lite och hoppas på att ljuset ska föra mig uppåt även om molnen skymmer den ibland.
Idag så njuter jag av ljuset och försöker trycka bort känslan av att tänk om...

NEJ

En sak är klar, ett nej är ett nej hur ynkligt det än må vara. Ett litet sammanpressat nej är lika mycket värt som ett stort och bestämt nej. Jag börjar bli yrslig nu efter varje gång. Jag känner att kroppen förmodligen börjar få nog på det här. Jag orkar snart inte längre stå upp och le nej jag känner att det är inte långt undan nu.

Hon försöker intala mig att även jag har rätten att säga nej, och att mitt nej måste också respekteras exakt lika mycket som alla andras nej. Jag påminner henne om att det inte är så, det går inte att lyssna på mina nej. Men det ska tydligen vara så att även jag hur svag jag ens är får säga nej. Mitt inre skriker det men jag ignorerar. Jag känner att underlaget sviker, benen är mattare, hon kommer med idiotiska kommentarer, min psykolog kommer med smarta kommentarer som inte fungerar som inte håller i min värld där mitt tyckande inte räknad, där jag inte räknas, där jag aldrig sagt nej så högt och tydligt att det räknas. Någonstans långt inom mig hoppas jag att de små aldrig någonsin blir som jag. Jag önskar att de kommer säga nej när de känner att de fått nog! En dag kanske mitt nej också gäller. Denna dag skulle kunna vara idag.

Livet i en bubbla

Jag försöker fluffa till och göra det mysigt men just nu är det svårt. Det är inte fluffigt inte det minsta utan bara geggigt. Jag försöker se mig om i min bubbla, försöker titta om det är värt att komma ut men inser att en sådan ansträngning vore förmycket just nu. När man nått botten så kan man bara ta sig uppåt. Jag är inte redo för några kraftansträngningar utan vill bara vara i mitt svarta. Det händer att jag kryper ut och ser mig runt men gömmer mig fort igen. Jag är inte redo, trots att det är svårt just nu.

Att börja om på nytt.

Vad gör man när det tar slut? Försöker börja på nytt, det går ett tag men sen tar det stopp. Jag förstår att jag någonstans valt fel och det är resterna av det jag får försöka skrapa ihop nu. Det är inte lätt men jag får hjälp av en person som berättar saker för mig. Hon påstår att det kommer bli bättre och jag har inte bestämt mig ännu om jag håller med henne för det här känns ta mig sjutton inte bättre!

Visst finns det dagar då allt är bra, underbart och roligt men sen finns det de dagar där allt är svart och kladdigt och det är de dagar som är jobbiga. Jag försöker andas och tänka att ja nu kan det bara bli bättre men i samma sekund som tanken slår mig så är det något som händer. Just nu är det inte bra men när jag fått ordning på mig själv blir det bra. Det måste bli bra för annars vet jag inte varför jag ska fortsätta kämpa.

//finula, kort och gott.

Sommarlov

Jag säger fortfarande att jag har sommarlov. Jag vet att jag har semester men det är som sommarlov för mig i och med att jag jobbar i skolan. Min största önskan är att få behålla dessa sommarlov hur länge som helst. Det finns de som tycker att det är orättvist att jag har sommarlov i 7 veckor och sedan sportlov och påsklov men jag kan berätta att vi jobbar in de timmarna var så säkra på det. Det finns inget som är gratis i skolvärlden heller utan de dagar vi får lov på det är de timmarna där skolan annars skulle behöva betala övertid för. Vädret har ju inte varit helt underbart hittils men det gör absolut ingenting för jag och vår vackra Celine har det skönt ändå. Idag badade vi i hennes pool och hon njöt nog av varenda sekund. Jag tror att det är bra för henne att vara hemma samtidigt som jag får lite dåligt samvete då hon inte träffar så många kompisar för att hon är hemma men jag tror inte att hon mår dåligt av det. Jag tror att hon njuter lika mycket som jag.

Vart tar tiden vägen?

Att vara mammaledig är helt underbart. Jag och Celine går på promenader, snackar, tittar lite på tv och fikar. Hon fikar bröstmjölk och jag kaffe. Celine utvecklas mer och mer för varje dag som går och det är fantastiskt att se hur hon blir mer och mer bebis för varje dag som går. Vissa dagar sover hon en timme i vagnen eller i sin säng och då passar jag på att ta en liten paus från att vara mamma till att bara sitta och slöa i soffan eller diska om det behövs.

Det händer att Celine inte vill sova på dagarna och då går tiden till att leka med henne och det är fantastiskt det också. Det är väldigt roligt att se på henne när hon försöker åla sig framåt men hon har inte riktigt kraften till det ännu. Ibland blir hon så arg så arg att tårarna börjar spruta och då är det bra att jag finns där med min famn så att hon kan få gråta ut lite. Sen på kvällen kommer älskling hem och Celine får lite tid med andra mamma ocskå.

Det är helt fantastiskt att ha barn och jag känner mig så lyckligt lottad att ha fått ett litet pyre att ta hand om och vårda. Ibland sitter jag och undrar vad jag gjorde med all tid förr innan Celine kom till jorden, det verkar som om det var flera år sen men det är trots allt bara 5 månader sen hon kom. Det känns som om allt kretsar kring detta lilla liv just nu, det finns inte tid till något annat men jag antar att det ska vara så.

Förra veckan började vår mammagrupp och i morgon ska jag dit igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska ha tid att gå på mammagrupp jag har ju ett barn att ta hand om och som det känns just nu så vill jag hellre ta hand om henne än att springa på någon grupp. Å andra sidan ska vi prata om mat i morgon så det känns ganska aktuellt för Celine ska börja äta lite vanlig mat om en månad och då är det ju bra att veta hur man ska bära sig åt.

-finula, verkligheten kallar igen-