Vart tar tiden vägen?

Att vara mammaledig är helt underbart. Jag och Celine går på promenader, snackar, tittar lite på tv och fikar. Hon fikar bröstmjölk och jag kaffe. Celine utvecklas mer och mer för varje dag som går och det är fantastiskt att se hur hon blir mer och mer bebis för varje dag som går. Vissa dagar sover hon en timme i vagnen eller i sin säng och då passar jag på att ta en liten paus från att vara mamma till att bara sitta och slöa i soffan eller diska om det behövs.

Det händer att Celine inte vill sova på dagarna och då går tiden till att leka med henne och det är fantastiskt det också. Det är väldigt roligt att se på henne när hon försöker åla sig framåt men hon har inte riktigt kraften till det ännu. Ibland blir hon så arg så arg att tårarna börjar spruta och då är det bra att jag finns där med min famn så att hon kan få gråta ut lite. Sen på kvällen kommer älskling hem och Celine får lite tid med andra mamma ocskå.

Det är helt fantastiskt att ha barn och jag känner mig så lyckligt lottad att ha fått ett litet pyre att ta hand om och vårda. Ibland sitter jag och undrar vad jag gjorde med all tid förr innan Celine kom till jorden, det verkar som om det var flera år sen men det är trots allt bara 5 månader sen hon kom. Det känns som om allt kretsar kring detta lilla liv just nu, det finns inte tid till något annat men jag antar att det ska vara så.

Förra veckan började vår mammagrupp och i morgon ska jag dit igen. Jag vet inte riktigt hur jag ska ha tid att gå på mammagrupp jag har ju ett barn att ta hand om och som det känns just nu så vill jag hellre ta hand om henne än att springa på någon grupp. Å andra sidan ska vi prata om mat i morgon så det känns ganska aktuellt för Celine ska börja äta lite vanlig mat om en månad och då är det ju bra att veta hur man ska bära sig åt.

-finula, verkligheten kallar igen-

Mammapeng och ledighet

För några veckor sedan gjorde jag i ordning min budget för 2011. Till min stora förtjusning fick jag ihop den! Eller ja jag får ju ta från min kära frus budget när pengarna inte räcker till. För csn ska ju betalas och tandläkaren som jag ska besöka nästa vecka. Det är inte lätt att leva på halva lönen men samtidigt är det värt det. Jag får ju den stora äran att vara hemma med vår underbara dotter. Jag börjar förstå alla skrivelser om att mammapengen borde höjas. Jag undrar hur ensamstående får ihop det här, för det är ju inte så att räkningarna minskar bara för att du bli mammaledig, de fortsätter ju att dimpa ner i brevlådan. Eller ja vissa avgifter försvinner ju som till exempel busskortet och lunch.

Det är underbart att få vara hemma och se vår fina dotter utvecklas till en härlig person. Visst hon gråter ibland så att det skär rakt in i hjärtat och ibland är hon så ledsen så att jag inte vet vart jag ska vända mig. Men det som slår allt är när hon tittar på en med sina fina ögon och ler sitt härliga bebisleende. Hon har skrattat två gånger men vi misstänker och hoppas på att hon skrattar fler gånger än två gånger i sitt liv. Celine har börjat tycka om att ligga på mage och det är bra för på bvc sa de att hon börjar få snedskalle men tydligen så försvinner det med tiden. Hon har även börjat tycka om sitt babygym lite senare än andra barn men det är ju så med barn att de utvecklas olika. Det viktiga är ju att trivas med sitt eget barn och se på dennes utveckling.

I höst ska jag jag börja jobba igen. Då ska min älskling få vara äran att vara hemma med Celine. Det känns både skönt och jobbigt att börja jobba igen. På ett sätt ska det bli skönt men samtidigt kommer jag sakna denna lilla loppa jättemycket! Jag hoppas på att jag inte missar första steget men risken finns ju! Men som tur är så har vi en videokamera som får gå varm så att jag inte missar sådanna saker helt. Äsch nu ska jag inte tänka så mycket på hösten utan njuta av den här tiden som jag har hemma.

-finula, njuter av mammaledighet-

Onödigt värre

Idag var jag och Celine hos familjerätten och skrev under faderskapet. Vår donator skrev under att det är han som är den biologiska pappan till Celine så att min fru nu kan ansöka om adoptionen. Utan detta lilla papper kan det bli näst intill omöjligt att få igenom adoptionen.

Jag tycker att det är lite stört att skriva sådana papper jag menar han kommer inte att ha någon stor roll i hennes liv. Det är inte ett papper som gör dig till förälder utan det är dina handlingar som gör dig till förälder. Vem har nytta av att han har skrivit under detta papper? Inte jag eller min fru och fram för allt inte Celine. Det är enbart för att det måste finnas en pappa till barnet enligt den svenska lagen. Men när pappan inte är intresserad av att vara pappa vad gör man då? Jo då måste han skriva under ändå för att det ska vara så. Jag hoppas på att lagen skulle ändras så att man inte behöver böka så mycket. Det vore mycket bättre om de som vill vara föräldrar till barnet får vara det istället för en massa formellt skräp.

Hur som haver så hoppas jag på att adoptionen går igenom smärtfritt. Så att jag och min kärlek kan få stå som vårdnadshavare på vår dotter, eller jag står där redan men att hon kan få stå som den andra vårdnadshavaren. Det viktigaste är ju att Celine har kärlek omkring sig och människor som älskar henne istället för människor som är runt henne bara för att det står på ett papper.

Allt mellan himmel och jord

Fyra dagar senare ska jag bli färdig med detta inlägg. För fyra dagar sedan fick jag lust att skriva ett litet inlägg här på min lilla blogg men det slutade med tårar första gången så jag raderade det. Andra inlägget blev avbrutet av en liten docka dvs. Celine hon ville nämligen ha mat. Efter ammandet ville jag inte längre skriva det som jag påbörjat vilket resulterade i ännu ett inlägg som blev raderat. Sen så gick det utför och det blev inget av det hela.

Mitt liv är helt underbart just nu jag har exakt allt jag vill ha och har velat ha. Celine är den viktigaste i mitt liv, att göra henne nöjd och glad har prioritet nummer 1. Det är helt ofattbart att hon redan är tre veckor gammal, och på fredag blir hon en månad gammal. Jag är inte helt hundra på att jag vet vart tiden tar vägen men dagarna går och jag har minst sagt fullt upp. Att se henne växa är helt underbart, det är lite frustrerande när man inte riktigt vet vad hon vill ha men jag och min kära fru är tacksamma för att hon än så länge inte fått kolik. Min fru åkte ner från nummer 1 men jag kan tänka mig att Celine ligger på första plats hos henne så det är ömsesidigt. Min fru har ju fortfarande en väldigt stor plats i mitt hjärta.

Här om dagen skulle jag åka iväg och köpa mat i affären så Celine fick vara kvar med min älskling hemma. Jag var nära på att ringa och fråga om allt gick bra men hejdade mig själv i sista sekund. Det är klart att det gick bra tänkte jag sen men det är svårt att släppa taget. Det är svårt att åka ifrån henne även om det bara är 20 minuters resor så känns det som en evighet när man inte är nära.

Min underbara fru började arbeta för drygt en vecka sedan. Jag tycker synd om henne som inte får vara med Celine hela dagarna men någon av oss måste ju tjäna pengar.

Vissa nätter när mina diamanter ligger och sover så ligger jag vaken, och funderar på hur det kan komma sig att jag hade en sån tur att jag fick allt jag ville ha och då kan jag bli rädd. För tänk om det tas ifrån mig vad gör jag då? Det är verkligen inte bra att ligga och fundera på sådant när man ska sova för det gör det inte lättare att sova då.

-finula, nu ska här vaggas ett övertrött barn-

24 timmars kärlek

Efter nitton timmars förlossning var hon äntligen i vår famn. Vår fina dotter Celine är äntligen här. Känslan av att ha henne här känns overklig. Det känns som om det snart kommer någon och knackar på dörren och säger att ja nu ska jag komma och hämta henne. Men jag vet att det inte är så och det är skönt.

Celine tycker om att vara uppe på natten vilket gör att även finula är uppe mitt i natten. Det värsta Celine vet är när jag får skrattattacker mitt i amningen. Då brukar hon titta upp på mig och jag tror nog att hon tänker att jag vill inte ha någon milkshake mamma så lägg av att skratta. Exakt då blir det omöjligt att låta bli utan då bubblar det över ännu mer.

Vi har vart på äventyr också vi tre. Små korta äventyr såklart med tanke på att hon är så liten. Det är lite läskigt fortfarande att klä på henne kläder och ta henne ut på promenad för man vet inte riktigt hur mycket kläder man ska ha på henne för vi vill inte att hon ska frysa men inte heller tycka att det är för varmt.

-finula, det är nu det roliga börjar-

Konsten att ta det lugnt

Nu är det inte många veckor kvar tills att det dags i alla fall om pyret kommer när den är beräknad. Det gör den lilla förmodligen inte för de gör ju sällan som man vill. Jag går mest omkring och är trött som bara den. Jag är inne i min andra vecka av trötthet nu och igår fick vi svaret på varför. Mina värden var inte som de ska.

Nu är jag sjukskriven på heltid. Läkaren frågade inte ens om jag ville utan hon skrev sjukskrivningen utan att fråga mig. Idag har jag då fått träna på att vila och ta det lugnt. Jag har kommit fram till att jag är ganska duktig på det. Min kära fru får städa och hålla ordning här hemma men just nu känns det som om det kvittar att det är lite stökigt. Det viktigaste är att vår son eller dotter mår bra och att jag mår bra.

Jag borde verkligen passa på att ta det lugnt nu för jag kommer ha det fullt upp sen när bebisen är här. Vi håller på att bli riktigt otåliga nu. Är det en liten flicka eller en liten kille i magen? Vi vill veta men det är drygt 5 veckor kvar så vi måste ha tålamod.

-finula, övar på att ta det lugnt-

Tråkdag

Jag skulle igår haft finbesök av en liten bebis men det blev inte så för min kropp bestämde sig för att bli sjuk. Jag vaknade i fredags med ont i halsen och snorig men jag tänkte att det måste väl ge med sig om jag bara ignorerar det. Så var inte fallet utan det blev bara värre.

Igår hysterisk som jag är med tanke på pyret så ringde jag sjukrådgivningen. Det var ingen fara för pyrets del enligt honom och av rösten att döma så tänkte han nog dumma hysteriska förstföderska. Men det är lugnt förstår ni för huvudsaken var att jag fick veta att pyret mår bra och inte blir förkyld bara för att jag blir det. Inte ens fostervattnet ska rubbas utan bara jag som blir varm.

Idag måste jag diska för jag struntade i det igår för jag orkade bara inte. Idag mår jag lite bättre men jag ska inte ut och gå och inte anstränga mig mer än att diska. Jag har nämligen som vana att alltid göra en massa saker när jag mår lite bättre men nu måste jag ge mig och ta det lugnt.

Pyret lever loppan i magen och allt känns helt perfekt för då vet vi att pyret mår bra. Nu är det ca 7 veckor kvar innan pyret är beräknat att komma så det är inte långt kvar. Det är så många som längtar efter att få se pyret så jag hoppas att han inte dröjer allt för länge med sin ankomst.

-finula, ingen duktig på att vara sjuk-