Lurad!

Ibland så traskar jag på utan att riktigt fundera på vart det var jag var på väg men sedan kan det hända saker som gör att jag trotsallt är tvungen att tänka efter och gå tillbaka in i mig själv. Händelser som just detta.

Jag har gått på kurs, nej inte med Kurt men en annan givande kurs som hette konsten att stå pall. Där fanns det riktigt bra människor och jag kan sakna att inte ha de omkring mig. Den värme som fanns där finns inte på många ställen och framför allt inte på mitt jobb.

Ja vad var det nu som fick mig att bli navelskådare igen då? Jo det var så här att på kursen så pratade de om vikten att vara sig själv, att lyfta fram eleverna och ge de möjligheten att vara sig själv och växa i sig själv. Det fick mig att börja tänka på min egen tonårstid som inte direkt var som en blomsteräng men den var väl inte heller som en mörk tunnel men på många sätt fanns det saker som hade kunnat vara bättre.

Hur som haver så när jag var liten så tänkte jag på hur skönt det skall bli sedan när jag skall få äran att bli vuxen och äntligen få vara mig själv. Hur skönt det skall kännas att säga att nej jag tycker inte om killar på det sättet utan jag tycker om tjejer och sedan strunta i vad andra tycker och tänker kring det. Såhär efteråt kan jag känna mig lurad, för blev det så? Blev jag den där vuxna som kan vara mig själv, kan stå och säga jaha du undrar vad min man heter men nej så är det inte jag har en flickvän och i framtiden en fru. Det är sorgligt att jag som skall försöka fostra framtiden inte ens nu i vuxen ålder kan vara mig själv för jag är orolig för vad alla andra skall säga. Hur kommer det sig att jag tycker att alla andra är mycket viktigare än jag? Varför är deras liv lite bättre än mitt?

Jag känner mig lurad, snuvad på konfekten. Det känns lite som om någon sitter där uppe och tänker jaha du trodde att du skulle få vara dig själv men du nej det tycker inte jag. Sitt du där och var annorlunda du men säg inte det till någon bara för det blir så jobbigt då för alla andra. Alla andra? Vilka är alla andra och varför varför finula anser du att de är viktigare än du? Tror jag att jag skall få något pris sen i slutet av det här, ett hederspris eller där det skall stå att du var i alla fall medgörlig.

-finula, trött på normen-

Tankesnurr

Barnet inuti mig är trött, hon är förbannad, glad, envis och helt ur gängorna. Jag försöker bestämma över henne men det märks tydligt att hon tagit över, hon har erövrat hela min kropp och tankeverksamhet. Det är inte jag som bestämmer det är hon, och hennes vilja är min lag tydligen.

Jag har kommit på att jag har blivit vassare och mer bestämd tack vare barnet. Jag säger ifrån och ifrågasätter andra men även mig själv. Det jag undrar ibland är vart skall det här sluta men jag antar att det handlar om balans det ordet som jag inte hunnit fram till ännu men det kommer antar jag. Hon visar vägen och jag följer snällt med henne. Hon sitter på min axel och viskar saker åt mig som jag inte alltid vill höra men jag lyssnar och tänker att kan hon inte ge sig eller?

Nu är det inte så att barnet är helt ont heller hon är snäll det är hon jag misstänker att hon på något sätt försöker visa mig vem jag borde vara istället för att vara en snäll liten nickedocka så bör jag tänka och gå dit där det känns tryggt, där jag känner att jag trivs. Det är dit jag är på väg efter 27 år i snurr så är jag på väg att landa. Det lustiga är att jag inte trodde att jag skulle landa såhär utan jag trodde att det var klart att saker och ting skulle bli som jag trodde då men det är tydligen inte så att man kan följa en mall.

Igår var barnet trött, hon tog sin stora träklubba och dunkade mig i huvudet så att jag somnade. Jag som vanligt oberedd på denna plötsliga händelse somnade på en minut men en dag som sagt är jag beredd frågan är när? När är barnet färdigt med mig det är frågan och när är jag redo att möta barnet och bli ett med det?

-finula, den okända vägen är alltid bäst-

Glädje

Efter att ha befunnit mig i källaren ett tag så har jag tagit raska steg ut igen till det fina vädret. Eller ja fina och fina men i alla fall har jag bestämt mig att ta djupa andetag och andas in den fina luften istället för det mulna och mögliga doften av pessimism. Det finns hopp och det är det jag skall känna just nu.



I morgon gör jag ett nytt försök till att gå till jobbet igen. Jag skall le och skratta och vara mig själv. Det är kul att leva och det är det jag vill förmedla jag skall bara begrava de dåliga tankar som dyker upp utan förvarning. Tänk om man skulle kunna få ett brev eller ett mail innan att du snart så kommer det komma bakslag som kommer få dig att falla bakåt men ta det lugnt solen lyser snart igen. Nej sådant finns inte tyvärr.



Jag längtar efter morgondagen faktiskt om jag skall vara ärlig, längtar efter att få sprida mina vingar över mina elever och hjälpa de till att lyckas i sina små liv. Det är fantastiskt att vara lärare för jag får äran att träffa alla dessa små individer och försöka forma de så som jag skulle vilja att de skall bli. Mitt mål är att få de till att bli små individer som tänker för sig själv och är öppna mot allt som finns omkring oss och jag hoppas att jag lyckas. De är verkligen superfina de små tonåringarna.



Längtar efter mitt hjärta hon kommer hem sen ikväll och då skall vi mysa och ha levande ljus och må bra. Hon ger mig styrka och ger mig glädje hon är den som räknas i mitt liv.



-finula, känner värmen i kroppen-

Energisparläge

Det känns som om min kropp går på sparläge, jag sparar min energi till viktigare saker än det som händer just nu. Jag är trött och målet är att hålla ut tills den dagen jag får känna mig pigg. Vakna utvilad och känna att det är kul att leva, den dagen är inte idag. Inte för att jag inte känner att det är kul att leva bara det att det skulle vara roligare att leva om jag hade mer energi och mer tid.

Idag känns allt fel. Det känns som om jag gör helt galna beslut sitter och säger helt sjuka saker och bryr mig förmycket. Kan man bry sig förmycket? Ja jag tycker det i varje fall. Om någon skulle fråga idag så skulle jag inte kunna bry mig mindre. Jag vill ha energi jag vill ha en tank med kraft stående bredvid mig så att jag kan fylla på med pumpen när jag behöver ha mer. Det fungerar inte så men det skulle vara roligt om det gick. Men det går inte det vet jag också men drömmar är allt jag har just nu och därför ska jag spara på de. Jag märker hur mitt humör förändras när jag blir trött och slut på energi men inte ens det orkar jag bry mig om. Nej idag orkar jag bara bry mig om hur synd det är om mig. Vilket det inte heller är på riktigt.

-finula, tar tacksamt emot energi-

Leva eller överleva?

Länge trodde jag att livet gick ut på att hitta ett sätt att överleva skiten att tillslut när du hade kämpat tillräckligt länge så kom belöningen, du skulle äntligen få börja leva istället. Men nu var det inte så det låg till tydligen. Efter 28 år har jag äntligen kommit fram till att jag valde att överleva så att många fick leva men nu har jag fått nog jag orkar inte vara någons extra lunga så att de får syre men inte jag. Hur gör man för att bli ännu starkare? Tar man järntabletter då eller? Vem har rätt och vem har fel? Det är den stora frågan.

Jag är tacksam för att mitt hjärta kom in i mitt liv precis vid rätt tillfälle. Hon får mig att leva fullt ut, jag behöver inte skämmas för henne när jag säger dumma saker. Jag får vara dum jag får ha dumma tankar bara jag inte gör något med de tankarna. Om mina terapeuter skulle se mig idag skulle de vara glada för allt de tjatat om i år har äntligen slagit rot. Jag duger jag finns och jag lever!

Det är inte alla som uppskattar att jag har blivit mer självständig det vet jag och det märks tydligt. Det märks även tydligt vem som är min vän och vem som ville finnas där så att de skulle få känna sig bättre. Skrämmande ja och samtidigt sorgligt men skönt på ett sätt för nu vet jag att jag inte behöver lägga ner energi på de någon mer. Jag lägger min energi på rätt ställe nu jag lägger den på mig själv och min älskling och på det vi har. Samtidigt får mina elever en bit av kakan och känner sig sedda ett litet tag i varje fall.

Det tragiska i allt det här är att förmodligen så har många av mina elever precis likadant hemma som jag hade det när jag var ung. Förmodligen finns det många som gör saker för att överleva och hoppas på att i morgon skall det vara slut. Jag hade tur och jag hoppas att det är fler som har det.

-finula, en som lever fullt ut-

Svininfluensa

Jag känner mig lite nervös det gör jag samtidigt som det känns ganska overkligt att lilla jag ska drabbas av ett bamsevirus jag menar hur skulle jag kunna få det? Jag tycker också att det känns lite överdramatiserat det här med svininfluensan. Media säger att det är hur stort som helst samtidigt som de säger att man inte skall vara orolig. Ska man vara det eller inte det skulle jag vilja ha svar på. Det känns som om mina frågor inte har några svar, det finns ingen som kan svara på mina frågor.

Om jag tänker efter så visst skulle jag kunna få influensan för jag åker mycket kollektivt och arbetar i skolan men behöver jag ta sprutan? Den är också fylld med risker, det stod att man till och med kunde bli förlamad! Det vill jag verkligen inte bli.

Jag får helt enkelt göra som jag alltid har gjort vänta och se och sedan ta ett beslut som låter vettigt. Jag är inte alltid impulsiv men ibland.

-finula grubblar -

Planka eller inte planka det är frågan.

Det finns ett jobb som jag personligen aldrig skulle kunna tänka mig och det är att sitta i luckan vid tunnelbanan eller pendeltåget. Anledningen till det är att jag blir så fly förbannad på alla som plankar. Jag tycker att det är fel att planka man skall göra rätt för sig och betala för sin lilla biljett helt ärligt så är det inte dyrt att åka i kollektivtrafiken. Så om jag skulle sitta där i båset och se någon planka skulle jag springa efter de eller skrika i högtalaren att han/hon därborta i rödtröja har inte betalat sin biljett bara så att ni vet. Ja man får säkert inte göra så för här skall vi skydda de skyldiga.

Jag kan förstå barn som plankar de förstår inte bättre och har inte blivit tillräckligt mogna i huvudet men att vuxna personer gör det, det kan jag inte förstå. När jag väntar på tåget på morgnarna så brukar jag räkna antalet vuxna som plankar och har kommit upp i ungefär fem sex stycken per dag det är mycket tycker jag. Det verkar inte som att de bryr sig heller även om jag stirrar på de men å andra sidan varför skulle de bry sig? De tycker ju om att göra fel.

Det ironiska är att jag försöker att tänka på att mina elever skall göra rätt för sig och det är lite svårt att förklara för de att man får inte planka när de ser vuxna som gör det, hur förklarar man det? Ja ni förstår vissa är lite dumma i huvudet eller? Något sådant måste det vara gissar jag på för en normal ansvarsfull person gör inte sådant. Nej som sagt jag är tacksam för att någon annan tar hand om det jobbet så att jag slipper.

-finula, lite trött på oansvariga vuxna-