Träningstönt

Jag älskar att träna. Det är bara så men även om jag älskar det så finns det stunder då jag tvekar. Jag tvekar inte på om jag vill träna eller inte utan på det många utifrån tjatar om dvs mina barn. Ja jag vet att de är just Mina barn och jag ska uppfostra de men det tär ändå. Vad blir jag för förebild om jag tränar. Visar jag att de inte duger som de är då? Jag försöker intala mig själv att jag visar de vikten av att må bra och att ta hand om sin kropp men jag kanske tänker fel? Det är klart att de påverkas av mitt tränande men jag vet inte om jag är sämre förälder bara för att jag tränar..

Klockan tickar.

Ibland blir jag så less, då vänder jag mig om och hoppas på att livet automatiskt ska ge med sig. Jag önskar att det såg annorlunda ut att jag inte skulle behöva ha en klump i magen hela tiden att jag inte skulle behöva förklara mig konstant. Nu verkar det ändå som att loppet är löpt. Nu sätter jag punkt för förståelsen.

Och kritikern talar...

Jag borde ge mig själv sparken. Jag kan väl någon gång vara nöjd?! Nej det går minsann inte för sig ekar det i huvudet på mig själv. Inte ska väl du vara nöjd. Nope, nej, hur kan du tro att du ska vara det! Du har ju en sån lång väg kvar till ditt mål. Innan dess finns inte nöjd med på kartan!
Ibland misstänker jag att kritikern jobbar på högvarv bara för att jag jobbar med det jag gör. Jag är van att bli kritiserad. Det blir jag dagligen av föräldrar, vissa elever och självklart en och annan lärare också. Men ibland undrar jag varför jag måste vara så hård mot mig själv, borde jag inte istället klappa mig själv på axeln och säga vet du det där gjorde du bra? Ena sidan av mig tänker att ja det låter inte helt omöjligt medan den andra delen himlar med ögonen och säger skojar du med mig eller? Jag har som mål att gå ner 11 kg och jag har lyckats gått ner 5 av dessa. Snyggt jobbat tänker jag en stund innan ja ni vet vem som säger med hög röst men du har ju 6  kg kvar!! Nöjd över vaddå?

Jag måste verkligen rycka upp mig och klappa mig själv på axeln. Jag duger som jag är åtminstone ett tag till..

VAB 2

Idag liksom igår vabbades det här hemma. Jag märker att mitt tålamod är sämre när jag ska vabba och räcka till för de som räknas. Stor börjar bli bättre och längtar till Fsk. Lilla har slutat spy och börjat hosta istället. Vet inte vilket som är värst, spya eller hosta? Funderar på att göra en ny blogg och tänker då skriva om min träning och så.

/dem som räknas, piff och puff.

Nyårsdagen

Det här är en dag som jag har så svårt för. Stundtals så undrar jag varför men påminns om det så fort jag hör löften, inte vilka löften som helst utan dessa nyårslöften som exakt ALLA ska ge. Den ena ska gå ner i vikt, oj vilken klassiker, en annan ska sluta röka och ja en tredje ska bli en bättre människa. Är jag den enda som tycker att allt detta är bara dumt humbug? Det är så larvigt att jag blir nästan mörkrädd! Inte att ändra sina vanor, utan mer att säga att ja den 1 januari då ska jag börja mitt nya liv. Jag tror inte ett dugg på att människan fungerar så. 

Jag är i varje fall en sån person som vänjer mig vid saker och måste få tid att tänka på nya rutiner. Har jag bestämt mig så vill jag veta målet. Jag ska springa women's halvmaraton i april och vet att jag måste träna och då ser jag väl till att träna. Tränar man mycket måste man äta bra råvaror och då går godis, läsk och liknande bort.. Men det är inte mitt nyårslöfte utan det är ett val jag måste göra. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men jag låter bli för jag blir bara irriterad.

Jag var hos läkaren och fick medicin mot magen, jag måste lugna ner mig, inte jobba så mycket utan ha mer rutiner kring mitt arbete. Det har varit skönt att ha varit ledig många dagar nu och jag uppskattar verkligen min ledighet! Men det är klart att den så småningom är slut. 

//grubbel och bubbel

Katastrof!

Jag sitter här med mina listor som jag skapar i huvudet. Det känns som om allt blir bra då. Jag vet att så förmodligen inte är fallet men jag hoppas på att få lite klarhet i det hela. Jag har en krisplan på vad jag ska göra och säga den dagen när jag får nog, du vet den dagen när jag inte längre bryr mig om rätt eller fel utan bara kör på magkänsla.
Jag är ofantligt trött på att bära allt, trött på att det bara är jag som står för majoriteten och jag vet att det inte är så jag vill ha det. Jag vill ha mycket mer än det här och det kanske är där det sitter grunden till stressen och oron. Jag vet att fortsätter jag att slita i håret kommer jag inom snar framtid inte ha något hår kvar. Fortsätter jag att se mellan fingrarna kommer jag snart inte att ha ett liv kvar eller inte det liv jag vill leva i varje fall. Ibland fram för allt idag så är det tufft. Vad det beror på vet inte jag just nu.

Hopp

Jag lever på hoppet på att någon dag ska det gå som jag vill. En dag ska allt flyta på och bli så som jag vill. Jag vet egentligen inte hur jag ska orka det här men på något knasigt sätt måste det gå. Dagligen oroar jag mig för saker jag inte kan rå för. Jag funderar blir upprörd, irriterad och ledsen. Jag skulle vilja ha det där lugnet i kroppen, känslan av att jag fixar det här oavsett vad men den vägrar komma. Istället så finns det svarta redo att suga in mig i kletet. Gah! Tokig är väl bara förnamnet!