Telefonförsäljare

Om det är något som irriterar mig så är det telefonförsäljare. Dessa verkar tro att jag har all tid i hela världen att sitta och prata med dem! Men ärligt jag hatar att bli uppringd och ifrågasatt över saker jag inte har en aning om. Frågor som vet du vem du har som el leverantör, hur mycket betalar du för ditt bredband eller skulle du vilja byta telefon leverantör Kom igen vem har koll på allt det här? Eller är det mina vuxen poäng som tar stryk nu igen? Jag skulle inte kunna bry mig mindre har jag lust att svara till dem och slänga på luren men det gör jag inte. Det är något i mig som hindrar mig från att göra så.

Ibland så brukar jag bara svara hallå i telefonen när det ringer då passar jag på att dra en vitlögn om att hon som tar hand om sådana saker inte är hemma.. det får mig att känna mig lite dålig men det är det värt! Det får mig även känna mig som sambo även om jag inte är det. Gårdagens telefonförsäljare tog i varjefall priset, han ringde vid 21 tiden och skulle pracka på mig Dagens Nyheter. Nja hmpf jag vill inte ta den diskussionen vid den tiden för min hjärna har slutat fungera så sent. Så jag sa att nja nej jag vill inte ha den. Då skulle han minsann sitta och prata med mig tills klockan blev 21 så att ja lyssna nu att han skulle vinna en hamburgare! Ja visst tänkte jag babbla på du för jag tänker minsann inte ha Dagens Nyheter och det gjorde han. När jag släppt tanken på att han var en telefonförsäljare så verkade han ganska trevlig, jag blev faktiskt lite snopen när han påpekade att klockan redan var 21 och att det var dags att lägga på. När vi hade lagt på så blev jag lite nyfiken på om han fick sin hamburgare eller inte, men förmodligen. Så vi båda vann på det, jag slapp Dagens Nyheter och han vann en hamburgare.

På tal om det där med vuxenpoäng hit och dit. på många blogar tas just det ämnet upp, hur många vuxen poäng alla har. Men hur mäter man sådant? Hur mäts vuxenhet? För min del handlar det om situationer som jag utsätt för, jag anser att genom mitt handlade kan man se om jag är vuxen eller inte. Och det ska ni veta det kan skifta från situation till situation. Vissa påstås att vuxen poäng får man när man äger saker. Så som lägenheter, bilar, lån osv. Varför är det bara materiella saker som ger poäng? Allt det som händer i tankarna då? Vårt dagliga liv? Våra val mellan olika saker? Ger det inte några poäng om man städar, tar hand om hushållet, studerar på högskola och jobbar? Nej kanske inte även om jag vill intala mig själv det. Vem har föresten frågat om jag vill ha några poäng? Men ja lite vuxen skulle det vara kul att känna sig i allafall ibland.

På rymmen

Jag var på jobbet idag. Allting gick jättebra och det var inte ett dugg stressig tills vi upptäcker att sju stycken vårdtagare är borta! Vi kände hur paniken växte och började leta överallt efter de. Efter två timmar var alla upphittade. Puh tack och lov. Men bara för att de var tillbaka hemma betydde det inte att de stannade där för vips så var tre stycken borta igen. En togs på bar gärning när denne var på väg ut genom centrum dörrarna.. men jag skulle bara.. var förklaringen hos alla. Ja vad skulle ni? Hur som haver så var det ganska roligt i slutändan och vi kom fram till att slutet gott allting gott..

Jag har också ett enormt sug efter att rymma. Frågan är bara om det skulle synas lika bra om jag rymde? Förmodligen skulle det vara några människor som skulle sakna mig men inte så enormt många misstänker jag. Ja jag hör själv att det låter lite bittert men inte mycket att göra åt just nu. Om jag skulle rymma så skulle jag rymma till ett ställe där det inte finns någon tid, där du har all tid i hela världen och där ingen säger åt dig att skynda dig. Det skulle inte göra något ifall det skulle vara varmt där också för värme är något jag tycker enormt mycket om. Men är det någon idé att rymma utan att veta om det är någon som skulle sakna en? Nej kanske inte så jag stannar kvar tills vidare.. hehe men tanken på att rymma är inte borta!

nej det sägs att du kan inte rymma från dina känslor och visst är det så, så även om jag skulle rymma helt fysiskt så skulle det förmodligen inte göra någon större skillnad psykiskt. För det som finns i mina tankar bär jag alltid med mig vare sig jag vill eller inte. Om jag inte får för mig att rymma från mina tankar och känslor?

Men som det är just nu så är jag för trött för att rymma så jag tar det en annan dag, kanske i morgon.

dåtid, nutid och framtid

Det enda som dessa ord har gemensamt är nog att de handlar om tid. Annars så är de totalt olika. Det sägs att man ska leva i nuet, att man ska vårda det som man har och inte tänka så mycket på det som varit och det som komma skall. Hur lätt är det att göra så som man skall? Betyder det att man ska släppa allt annat bara för att tänka på nuet? Det finns ett välkänt citat också som speglar detta sätt att leva på..

Om man står med ett ben i det förflutna och ett i framtiden, då pinkar man faktiskt på nuet.

Ja så är det nog. Men hur lätt är det att följa detta sätt att leva på? Jag har försökt det ska ni veta. Jag har trampat hårt i marken varenda gång jag lyckas tänka på framtiden för mycket. Ibland kan jag sväva i drömmarna bakåt också, och tänka på allt som har varit. Jag har många minnen som jag kan ligga och tänka på i flera timmar. Det handlar nog mycket om en balans, att balansera sig fram mellan dessa tidpunkter är nog det viktigaste. Jag menar att jag måste väl få planera inför framtiden? Hur skall det annars sluta? Men å andra sidan kan man hävda att allt som från och med i morgon är framtid.

När jag tänker på min framtid tänker jag att där finns det hopp. Där kommer allting att bli bättre, men å andra sidan så är mitt liv inte så dåligt nu heller. Det är väl bara känslan av att vilja komma framåt med något. Just nu känns det som om jag bara trampar i samma spår om och om igen. Jag vill bli klar med min examen, ha ett jobb och hitta en bra lägenhet. Men men det kommer. Jag lever tyvärr hellre där än här.

I dag har jag lyckats leva i nuet hela dagen jag är riktigt stolt! Ändå så tror jag att det ska finnas en balans mellan dessa och att det är då som man kan säga att man är nöjd med nuet.

Att läsa eller inte läsa?

Jag måste erkänna en sak. Det känns lite förbjudet att läsa andra människors bloggar, kalla mig gärna knäpp men det känns som om jag går och läser någons dagbok. Ja visst att de själva har valt att dela med sig av det de skriver om men det känns lite "fel" att läsa allt som vissa delar med sig av. Jag menar vissa bloggar som jag läser berättar om hur de skulle vilja dö, somliga berättar om hur det känns att deras käraste nyligen lämnat de, vissa om hur du går ner i vikt på bästa sätt även om det verkar som om de har ätstörningar men sen finns det de som berättar lite om hur dagen varit.

Jag tror att det är den sistnämnda bloggen som jag helst läser. Eller ja jag läser även gärna bloggar som handlar om ingenting alltså tankar som bara svävar. När jag försöker skriva min kära blogg så tänker jag att jag ska skriva något som inte är så personligt att jag inte skulle kunna dela med mig av det. Jag försöker tänka på att någon där ute i internet rymden kommer att läsa just min blogg och eventuellt skriva något. Å andra sidan kanske alla tänker så att vad gör det om någon här ute i rymden läser det jag har skrivit?

När jag då skulle komma på något vettigt att skriva om ikväll så var det helt blankt i huvudet, jag försökte få lite inspiration genom att läsa lite olika texter som folk skrivit idag och jag fastnade för en som handlade om att ha karaktär eller inte. Jag anser mig själv inte ha så mycket karaktär även om jag gärna skulle vilja. Jag skulle vilja vara den som alltid tänker först och handlar sedan när tanken svalnat ett tag. Jag är inte sådan utan väldigt känd för att vara den som handlar först och tänker sen när det är alldeles försent.. Men medan jag funderade på det där med karaktärens vara eller inte vara så kom jag fram till att även om jag inte är full av karaktär nu så har jag i varje fall mer karaktär idag än för några år sedan. Då var jag en katastrof nära att förfalla.

Ja nu ska jag fortsätta att surfa vidare här bland alla bloggar och kommentera hos de som jag vill kommentera hos, för även om jag läser din blogg så behöver jag inte kommentera för du vet ju inte att jag läst den... ha en trevlig natt..

Kär-lek

Love can't be found where it never existed in the first place.
Jag älskar de där orden. Kärlek är något otroligt vackert tycker jag och det är något som måste vårdas ömt. Det är däremot svårt att ibland se på vilket sätt människor tror att de vårdar sitt kärleks liv. Det finns även de som verkar ha missuppfattat det där med kärlek, jag menar det ska vara en kär lek och inte full av avundsjuka, svartsjuka och kontrollbehov. För är den fylld av det då är det inte kärlek anser jag. När jag tänker på kärlek så är den byggd på förtroende, känslor och ömhet men jag kan inte hävda att jag har rätt bara för att det gäller mig.

Min pessimistiska sida helt säker på att jag aldrig kommer uppleva kärlek igen för den intalar mig att jag inte är värd det för jag inte är bra nog. Å andra sidan är min positiva sida säker på att det finns någon för alla även för mig. Jag vet inte riktigt vilken jag ska luta mig åt mest? Men förmodligen kommer det lösa sig med tiden för tiden löser alla problem. ;)

Idag hjälpte jag min vän att skriva en uppsats om min favoritbok The notebook den boken är fylld av den kärlek som jag längtar efter. Där beskrivs kärleken som något som aldrig tar slut utan som fortsätter i all oändlighet. Tänk att älska en person hela sitt liv och inte kunna tänka på någon annan än denne? Där är det verkligen en kär lek och inget annat. Inget ifrågasättande och kontrollbehov inga frågor som behöver svaras på utan verkligen bara ömhet och tillit.

Men för att kunna vara kapabel till att få och ge kärlek måste du vara redo, är du inte redo är det ingen idé att anstränga sig. Jag tycker att det är värt att kämpa för kärleken men till vilken grad vet jag inte. Det är fel att ge sig på en gång när det kommer småtjafs eller frågetecken och det är oftast då folk går vidare som det så fint heter. Jag är väl så envis att jag skulle kunna kämpa mig blå för att få allt att hålla. Men det måste finnas en gräns i allt kämpande tillslut måste man ge upp och gå vidare. Men när ska man ge upp det är frågan när är det inte värt att kämpa längre? Och när är man redo till att träffa någon annan? Jag önskar att jag får uppleva äkta kärlek igen för jag tycker att jag är värd det. Men frågan är om det finns någon där ute för mig? Någon som skulle kunna tänka sig att träffa mig? Ja när jag sitter i min lilla trygga bubbla tycker jag det. Frågan är om jag är tillräckligt modig att ta mig ur bubblan?

Att vara som alla andra?

På lärarhögskolan i dag så såg vi en pjäs som heter Mohikan med vita strumpor. En helt underbar pjäs som handlar om hur funktionshindrade personer upplever sin skolgång. Den gjorde väldigt starkt intryck hos mig och jag började fundera mycket på min egen skolgång. Jag var inte heller som alla andra och passade förmodligen inte speciellt bra in i skolan och trots detta faktum ska jag bli lärare! Men mitt handikapp syntes inte utåt vilket gjorde allt lite svårare förmodligen för lärare och det är även det jag funderar på just nu. Vad händer med de andra barnen de som har andra problem? De där problemen som inte syns, ja egentligen har jag ett svar på det och det är att lärarna blundar det man inte ser finns inte. In i bubblan!

Jag tycker att det är skrämmande när man läser om hur det fungerar i skolan först så ska man tvingas in dit och gå där i nio år och sen får man välja om man vill gå i gymnasiet eller inte. Ett val som är helt absurt för utan gymnasium blir du absolut inget ändå. Så valet är ganska lätt om man säger så.. vår skolplan är inte bättre den för den är uppdaterad 1994 kom igen är det inte dags att uppdatera den omgående? Det står även att skolan är till för alla barnen, vi ska hjälpa alla barn och se att de utvecklas som individer på sitt eget sätt för alla är unika. Ja det är därför vi får göra provlektioner där alla ska lära sig på samma sätt...

Skolan kräver att du är som alla andra punkt slut! För övrigt är samhället också byggt på det sättet idag att alla ska vara likadana. Du ska vara unik på samma sätt och är du inte det då är det något som är fel hos ja just det hos dig! Ja jag vet jag tänker ganska rationellt just nu men ibland blir jag bara så less på allt stereotypt som vi blir proppade med, så less att jag skulle vilja gömma mig och komma fram om några år. Har vi verkligen inte kommit längre än så här? Ibland inbillar jag mig att vi har det men det räcker med några timmar och jag inser att nej det har vi faktiskt inte!

Jag tänker för övrigt inte bli som alla andra det har aldrig varit mitt mål. Jag vill bli unik på mitt sätt och vara den jag är nu och för alltid. Jag vill inte bli inplacerad i ett fack där jag får sitta och rulla på tummarna nej jag vill vara jag. Så nästa gång du ser någon som inte är som alla andra låt den människan vara så i stället för att göra om den.

Att plugga eller inte plugga det är frågan.

Nu har jag suttit här vid datorn i några timmar. Tanken var att jag skulle börja skriva på min examinationsuppgift som ska lämnas in om några veckor. Det är bra att ligga lite före så att man kan skriva om och fundera kring det man har skrivit om. Än så länge har jag inte skrivit något vettigt utan skrivit lite och sedan raderat för jag ansåg att det jag skrev inte räckte utan att det lät bara slarvigt och fel. Jag förstår inte hur det kommer sig att när jag ska börja skriva på uppgiften så låter det mer lockande med allt annat! Kanske är det så att jag borde städa lite i stället? Ska nog ta och damma och tvätta golvet. Varför hittar jag alltid på något annat att göra när jag ska plugga? Det kanske är så att det är meningen att det ska vara så?

Med tal om att städa, jag och min vän skulle åka bort i helgen och det gjorde vi. Tanken var att vi skulle stanna hela helgen men det räckte med en dag och en natt. Usch ibland undrar jag hur folk kan bo i en smutsig lägenhet, eller att säga att lägenheten var smutsig vore en rejäl underdrift. Det första som slog oss i ansiktet när vi kom in var en unken lukt som vägrade försvinna. Hey visst det kanske inte är så kul att städa men ibland måste man göra saker man inte vill, eller? Jag har aldrig varit i en så smutsig lägenhet i hela mitt liv, det låg gamla matrester överallt det luktade unket och cigaretter precis överallt. I badrummet så hade handfatet förvandlats till svart av smuts! Min astma hade det säkert väldigt trevligt där borta. Jag kunde knappt andas men försökte hålla andan ibland för jag vill inte vara den som gnäller. När jag satt i den hemska odören så slog det mig att jag vill hem, hem till min lägenhet, hem till mina saker men jag sa inget för vi hade precis anlänt. Morgonen efteråt var jag dock mer vågad och sa som det var att ta mig hem E! Och det ordnade hon. Ja så nu sitter jag i mitt lilla hem och trivs, borta bra men hemma bäst? Nja kanske inte men renhet kommer alltid först. Jag vill ju faktiskt inte hamna på sjukhus på kuppen.

Ja sådär nu har ännu några minuter försvunnit från min "pluggtid" jag kan fortfarande inte sluta irritera mig över att jag inte har någon disciplin utan gör allt annat förutom det jag ska göra! ja vad säger man det är inte kul att plugga heller men kanske otroligt nödvändigt? Ska ta tag i studierna direkt efter den långa promenaden som jag just bestämde mig för att ta!