Kär-lek

Love can't be found where it never existed in the first place.
Jag älskar de där orden. Kärlek är något otroligt vackert tycker jag och det är något som måste vårdas ömt. Det är däremot svårt att ibland se på vilket sätt människor tror att de vårdar sitt kärleks liv. Det finns även de som verkar ha missuppfattat det där med kärlek, jag menar det ska vara en kär lek och inte full av avundsjuka, svartsjuka och kontrollbehov. För är den fylld av det då är det inte kärlek anser jag. När jag tänker på kärlek så är den byggd på förtroende, känslor och ömhet men jag kan inte hävda att jag har rätt bara för att det gäller mig.

Min pessimistiska sida helt säker på att jag aldrig kommer uppleva kärlek igen för den intalar mig att jag inte är värd det för jag inte är bra nog. Å andra sidan är min positiva sida säker på att det finns någon för alla även för mig. Jag vet inte riktigt vilken jag ska luta mig åt mest? Men förmodligen kommer det lösa sig med tiden för tiden löser alla problem. ;)

Idag hjälpte jag min vän att skriva en uppsats om min favoritbok The notebook den boken är fylld av den kärlek som jag längtar efter. Där beskrivs kärleken som något som aldrig tar slut utan som fortsätter i all oändlighet. Tänk att älska en person hela sitt liv och inte kunna tänka på någon annan än denne? Där är det verkligen en kär lek och inget annat. Inget ifrågasättande och kontrollbehov inga frågor som behöver svaras på utan verkligen bara ömhet och tillit.

Men för att kunna vara kapabel till att få och ge kärlek måste du vara redo, är du inte redo är det ingen idé att anstränga sig. Jag tycker att det är värt att kämpa för kärleken men till vilken grad vet jag inte. Det är fel att ge sig på en gång när det kommer småtjafs eller frågetecken och det är oftast då folk går vidare som det så fint heter. Jag är väl så envis att jag skulle kunna kämpa mig blå för att få allt att hålla. Men det måste finnas en gräns i allt kämpande tillslut måste man ge upp och gå vidare. Men när ska man ge upp det är frågan när är det inte värt att kämpa längre? Och när är man redo till att träffa någon annan? Jag önskar att jag får uppleva äkta kärlek igen för jag tycker att jag är värd det. Men frågan är om det finns någon där ute för mig? Någon som skulle kunna tänka sig att träffa mig? Ja när jag sitter i min lilla trygga bubbla tycker jag det. Frågan är om jag är tillräckligt modig att ta mig ur bubblan?