Jag började gråta i dag på tåget. Det var väldigt skönt jag har velat det länge nu men det har inte funnits någon tid för det. Jag har kanske inte velat börja gråta på tåget men över huvud taget släppa lite på spärren släppa in någon i mitt liv, någon utanför. Hon förstod hon tittade på mig och förstod. Jag tycker om människor som förstår hur det känns utan att jag ska behöva FÖRKLARA jag hatar att förklara jag hatar att varenda eviga gång försöka få någon att förstå. Men hon hon är i samma sits som jag. Hon liksom jag måste försöka få det här att gå ihop, just nu känns det som om jag trollar med knäna och hoppas innerligt på att det håller jag önskar att det inte faller nu för det skulle vara jobbigt innerligt jobbigt. Jag försöker plugga, jag försöker läsa min litteratur, jag jobbar och försöker få ekonomin att hålla ihop något sådär, jag förskönar verkligheten lite i mina jobbansökningar och därutöver försöker jag få tid för de som betyder mest i mitt liv, mina vänner. Jag är evigt tacksam för att de förstår även om jag ibland blir illa tvungen att förklara mig.
Hon har i varje fall ögon som förstår. Hennes blick och hennes kram gjorde mig lite starkare. Det är underligt vi känner inte ens varandra men i dag lärde jag känna henne lite och hon mig för jag snyftade fram allt som tyngde mig. Och hon försökte också berätta vad som tyngde henne. Det slog mig att det var så otroligt lika fast ändå så olika. Hon och jag tycker så lika om vissa saker att det inte var sant. Det var ungefär som att möta sin tvillingssjäl. Hon fick höra saker som jag inte orkat berätta för andra kanske för att det var så kravlöst, kanske för att jag liksom hon vet att i december är vår sista kurs ihop, eller kanske för att vi just då fann varandra på samma plan. Vem vet varför egentligen och måste man veta allt, det enda jag är säker på är att jag just då var väldigt glad över att det var hon som fanns vid min sida och inte någon annan.
-finula, starkt troende på ödet-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar