Det är så att jag vet bakgrunden till mitt trasiga hjärta. Det blir ju inte mindre trasigt för det men det blir lite lättare att stå ut med smärtan. Det är nämligen så att jag börjar acceptera att jag och en av mina vänner börjar glida isär från varandra. Detta är väldigt tungt för hon betyder så extremt mycket för mig. Men det är så ibland att man växer ifrån varandra, i det här fallet har hon vuxit men inte jag. Det är väl bara att acceptera. Jag har ju så lätt för det, ähum men jag får lära mig det.
I och med att jag är en sån person som väldigt ofta drar förhastade slutsatser så har jag väntat nu ett tag på att dra denna slutsats men nu har jag väntat i tre månader och börjar inse att jag ska kasta in handuken. För jag är trött, helt slut på hennes sätt att behandla mig. Hon verkar ha mig som en reserv vän i alla fall så hon kommer nog inte att sakna mig förrän den dagen som alla andra är upptagna eller lämnat henne. Det är hemskt att inse det här tycker jag och jag vet att hon behandlar mig illa men jag kan inte rå för att jag kommer sakna henne för hon har ändå varit en del av mitt liv i 6 år och vi har gått igenom en massa saker ihop.
Det positiva är väl att jag kommer att möta andra människor i mitt liv som vill ha mig som vän, för jag är en bra vän faktiskt och det står jag för. Jag har kanske inte så många vänner för tillfället men det är väl inte antalet som räknas? Så om du är intresserad av att vara min vän så hör av dig, jag älskar att träffa nya människor.
-finula, sörjer förlusten av en vän-
2 kommentarer:
Blev lite orolig ett tag att det var mig det handlade om. Puh!
Du kommer i alla fall alltid att vara min vän. Du har alltid ställt upp på mig och det är jag dig evigt tacksam. Sådana som du växer inte på träd!!
Vännen - om det känns ensamt och tungt skall du veta att det alltid finns en dörr öppen här! Och så är det på tiden att du träffar min pojkvän Henke (Richards bästa kompis)!
Kram
Tack för de orden, det värmde. Nej det är klart att det inte var dig jag menade.
kram
Skicka en kommentar