Att känna sig fri

Snart ska jag och kärleken ut och springa i skogen. Jag älskar att springa, kanske inte innan och eventuellt inte ens under själva löpturen men efteråt. Då kan jag sitta och njuta av känslan av att ha sprungit långt och ambitiöst. Det är då jag känner mig fri, jag kan göra allt och klarar faktiskt av det mesta.
Det tog tid men jag tror att löpning är min sorts sport. Jag har alltid tyckt om att springa men har aldrig reflekterat djupare kring det. Jag har provat på ganska många olika sporter som vuxen men inte riktigt känt mig så nöjd som jag är nu. Jag har provat att simma men att bli blöt är inte min grej, sen har jag provat friskis och svettis och det fungerade ett bra tag men jag kände mig inte riktigt tillfreds, sen provade jag gym och det om något var definitivt inte min grej. Däremot så ger löpningen ger mig frid.

Allt började med att min söta kärlek sa att hon skulle anmäla oss till vårruset och jag kan inte vara sämre så jag sa att om hon gjorde det så skulle jag anmäla oss till midnattsloppet. Jag trodde då inte att hon skulle anmäla oss och hon trodde inte att jag skulle göra det så det slutade med att vi hade två betalda lopp. Så vad gör man? Ja just det man börjar träna inför de plötsliga loppen. Det som började med en impulsgrej har blivit min nya och stora drog. Kanske inte sambons lika mycket men definitivt min jag börjar redan fundera på hur jag ska göra i vinter när den eventuella snön kommer. Vart ska jag springa då? Nästa år då ska vi springa lidingöloppet men det är inte förrän nästa år så den ångesten tar jag då. Nu är det midnattsloppet i augusti som gäller och det om något är mycket att se framemot.

Nu ska jag sluta blogga och börja klä på mig löpkläderna, vi kanske ses på midnattsloppet eller inte hur som helst skulle jag vilja ha lite löptips.

-finula, drömmer sig bort till löpspåret-

Sann glädje

Jag är glad, hon är glad och yrvädret har ingen aning om att hon också ska vara glad. Vi ska flytta i december. Lyckan är helt obeskrivlig och jag tror fortfarande inte att det är sant. Jag misstänker att det kommer att landa snart men det gör inget jag kan gärna gå omkring och känna mig lite frånvarande ett tag till. I december är det nya vyer som gäller vi flyttar söderut och det ska bli helt underbart. Jag får komma nära min kära vän som förövrigt blir vår nya granne och sen kommer jag närmare jobbet. En sak som är rätt så intressant med mig och sambon är att vi båda två är riktiga drömmare. Vi satt i går fram till midnatt och diskuterade hur det skulle se ut hemma i vår nya lägenhet och vilka möbler vi skulle ha osv. tills sambon säger att ja vi behöver kanske inte bestämma det nu för vi flyttar inte förrän i december. Hmm det var ju sant så vi la ner diskussionen. En annan sak som vi kom fram till var att vi skulle ha ett hemlarm det är bra att ha tror vi för jag vill i varje fall inte komma hem och upptäcka att vi har haft objunda gäster hemma.

Om några dagar har jag semester. Det har även eleverna, till viss del tror jag att eleverna tagit semester från och med i dag för jag har inte sett de så här frånvarande på länge. Men det gör inget för det mesta är gjort och jag har min uppfattning om de redan. Jag fick äran att arbeta på sommarskolan i tre veckor ett erbjudande som man inte tackar nej till om man är som jag är. Hur som haver så har jag i varje fall tre nior vars högsta dröm är att få godkänt i engelska något som kommer inträffa till två av de för hon den tredje kan inte få godkänt. Det som gör mig fundersam är hur vissa elever tänker. Om vi tar den tredje nian som exempel så frågar hon hela tiden vad allt heter på engelska och ärligt så jag anser att man bör veta vad säng heter på engelska eller vad vardagsrum heter. Men men det är tungt jag vill inte sätta betyg längre och fasan över att få en helt egen åtta nästa termin är fruktansvärd men det kommer att gå förmodligen helt galant.

Nej nu ska jag inte sitta här längre utan gå iväg och dagdrömma lite mer om lägenheten och planera inför min semester..

-finula, flummar runt bland rosa moln-

Japp japp

Snart har jag sommarlov från min älskade skola. Inte ännu men snart och det ni det ska bli så skönt! Det händer ganska mycket just nu i mitt liv vilket gör att jag känner mig svag och trött nästan hela tiden. Det känns som om jag inte räcker till utan tar slut innan jag når riktigt fram. Jag försöker skrapa ihop mig på tågen på väg till jobbet för jag vet att fasaden bara behöver hålla i några timmar. Efteråt på vägen hem kan jag slappna av och bara vara. Jag är inte deppig utan bara trött och jag behöver nya batterier. De batterierna finns ingenstans just nu men jag hoppas på att det mesta är understökat snart.

Väl hemma så har jag en trottsig fyrbent Nova som är allt annat än trött, hon ser mig som ett lätt byte att få ner men nope så ligger det inte till utan det är hon som är den stora förloraren i maktkampen. Sambon gör ett toppenjobb med vår lilla vovve och det är jag tacksam för. Nova är fyra månader nu och försöker visa fram tassarna så att hon ska vara starkare än vi, men det funkar inte så bra utan hon inser nog inom sin tid att hon är det som har lägst rang i flocken.

Utan sambon skulle jag inte orka med mig själv, och jag är glad för att hon orkar med mig än så länge. För jag är så kär i henne. Hon är den som jag alltid velat ha, hon är min andra hälft och den som gör mig glad och överlycklig. Hon får mig att le när jag är nere och hon får mig att skratta när det känns svart inuti. Hon får mig att kämpa när klumpen växer i magen, hon finns här när jag gråter och hon finns här när jag är glad. Det är hon som talar om för mig att jag är bra, det är hon som gör mig stark. Tack älskling för att du finns.

Frågor som kräver svar

Ja hur gör man nu då? När en av eleverna snällt sätter sig ner och börjar berätta om hur hon har det en som man ser rakt igenom och undrar hur hon mår? Hur ska man vara pedagogisk utan att vara anklagande och hur ska man vara stöttande utan att vara sympatisk. Kan någon svara på det? Jag vet ungefär hur hon har det för jag har själv varit där, jag vet att hon har det tufft för det har man när kraven finns där. Man har det tufft och jobbigt när det inte finns någon som man kan prata med och när allt man gör blir bara tokigt och riktig fel. Det enda man önskar är att göra rätt men ändå lyckas man konstigt nog göra fel.

Jag vill ha en bok om hur man gör, ska jag öppna mig själv ska jag berätta vad jag skulle ha gjort? Ska jag bara lyssna och sen inte göra något mer, eller ska jag komma med råd som hon bad mig att göra? Ja du hur gör man. Helt plötsligt känns det väldigt lockande att köpa en stor påse med godis och en bra bok men det gör inte jag. Nej just nu har jag inte tid, för nu känns det som om klumpen i magen är borta och det är bara jag som finns kvar. Det är en känsla jag måste njuta av innan den blir för stor. Jag vet att kraven är för stora och jag skulle vilja säga upp mig som vuxen och bli barn på nytt för det var mycket lättare.

Hon är som jag var då, förr det är väl därför det berör mig, hon sitter där jag satt och det jag hade velat då var att någon hade lyssnat kanske inte gjort så mycket men bara suttit och förstått. Jag vet inte om jag gör rätt men det känns så, för jag bara lyssnar utan att säga så mycket och efter tre timmars prat hade hon pratat klart hon hade väl sagt det hon ville. Samtidigt som det värmer att hon valde att prata med mig så känns det skrämmande varför jag? Nej jag vet inte vad hade du gjort om du varit i min situation? Blundat och gått vidare eller kommit med råd?

-finula, tittar uppåt och undrar om det är neråt-

Lätt som en plätt?

Det är ganska enkelt att säga åt andra hur de ska göra och inte göra. Sitta och uppfostra 26 elever till att bli perfekta samhällsmedborgare kräver blod, svett och tårar. Men jag lyckas, och jag är stolt över mig själv. Jag är stolt över "mina" elever också, tänk att de gör som jag säger att de bryr sig om att jag vill det bästa för de. Jag berättar för de hur man beter sig, hur man inte får göra och att de ska älska sig själva att de duger som de är. Japp japp de köper hela paketet och om de inte köper det så i fråga sätter de det jag säger.

Men så har vi den där lilla klumpen i magen hos mig som bestämt sig för att inte lämna mig. Den hugger sig fast och vägrar släppa taget. Det är nämligen så att detta med att vara nöjd med sig själv inte gäller mig inte innan jag är perfekt. Nu är det så att jag kommit en bit på vägen med det där att vara perfekt och insett att det inte finns perfekta människor, men jag känner att jag måste komma vidare jag måste inse att även jag duger som jag är. För varför skulle jag inte göra det egentligen? Jag har insett att det här är ohållbart det kommer att ta knäcken på allt tillslut och då har jag inte kommit långt inte. Jag måste rycka upp mig, tänka om och vara nöjd i den situation jag befinner mig i för tillfället. Vara nöjd i nuet. Det är svårt att förklar men just nu så har det hänt en massa saker som gör att saker och ting förändras och det är väl därför humöret åker berg-och-dalbana men i slutet blir allt förmodligen jättebra.

-finula, försöker hitta stabilitet i allt det nya-

Varför?

Jag vet inte riktigt varför jag envisas med att påstå att jag vill bo i Stockholm? Det kanske är bara för att sambon i fråga sätter? Vad är det som är bra? Det är stort ja visst, man är mer anonym självklart men sen då? Det är dyrt att köpa lägenhet, om du över huvud taget hittar en som du kan tänka dig att flytta till. Det finns massor med dryga människor som inte förstår och det är långt till exakt överallt. Den här smeten sitter jag och försvarar? Varför, jo det är klart för att jag är feg och bekväm. Det kanske är därför det känns lite tomt inuti för jag försvarar något jag inte tror på något som jag egentligen inte bryr mig om. Jag skulle kunna sitta och säga att mina vänner bor här men hey hur ofta träffar jag dem egentligen? Inte speciellt ofta och kan man bo kvar någonstans när man inte bryr sig när man vill bort till något annat? Jag vet inte som det känns nu så skulle jag kunna flytta bort om jag var säker på att jag skulle få ett jobb. Någonstans där det skulle vara lika långt för båda.

Jag satt och tittade på villor nyss, det fanns ganska många och om man säger så så var priset lite billigare ju längre bort man kom från Stockholm den där staden som jag sitter och försvarar. I tex örebro kunde man få en villa på 89 kvm för 2400 kr i månaden med lån och hela rubbet i nyköping kunde man få en lika stor villa för 4000 kr i månaden. Vad skulle den villan kosta här tro? Närmare 9-10000 kr om ens det skulle räcka. Så jag vet inte jag ska nog bli lite öppnare jag vill ju gärna bo i villa eller radhus och det kommer vi aldrig ha råd med att bo i här så varför inte, om det inte känns bra så är det ju bara att flytta tillbaka. Å andra sidan så är det ett år kvar tills jag behöver fundera på sånt för då är sambon färdig med sin utbildning.. nåja nog om det nu ska jag laga lite mat och gosa lite med Nova..

-finula, tappar fästet ibland-

Tillökning

Ja det har blivit tillökning här i familjen. Vi har nämligen skaffat oss en rottweilervalp. Hon är bland det sötaste som finns och det är det många som tycker. Jag hämtade henne från flickvännens jobb i dag och fick uppleva något otroligt obehagligt på vägen hem. Det var flera människor som kom fram och klämde och kände och daltade med min lilla valp, jag blev faktiskt irriterad och tänkte ta min valp och gå men man får inte göra så. Så i stället så satt jag där snällt och lyssnade på deras synpunkter och daltande även om jag ville dra. Hur kommer det sig att de tyckte att de har rätt till att sitta och dalta med min vovve? Är det så att bara för att jag har en valp så blir hon allmän egendom? Hur som haver så är det lite trevligt att andra tycker att hon är så söt och kommer och säger det men det finns en gräns och den gränsen går vid att de ska klappa min valp.

Det värsta av allt är ändå alla kloka råd som jag får hela tiden. Jag orkar inte lyssna på alla dessa råd som haglar över mig. Det här är vår valp och vi ska försöka att göra så gott vi kan och vet. Tack men nej tack till alla råd och funderingar.

Äsch nu ska jag bara ta och varva ner efter dagens bravader och hoppas på att morgondagen blir bättre, det bästa av allt har jag ju nu, min kärlek och min vovve. :) så jag tar min vovve och sätter mig och gosar med henne lite nu innan kärleken kommer hem för då ska vi äta middag.

-finula, har allt hon vill ha och lite till-