Barn?

Det råder barnfeber på mitt jobb för tillfället Det pratas om dessa små hela tiden! Tre av mina kollegor väntar barn. Det är otroligt många tycker jag, framför allt tycker jag att det lustiga är att alla tre ska föda i januari.. hehe jag vet nog vad ni gjorde för några månader sedan. (Jag vet dålig humor). Jag försöker göra mitt yttersta för att det inte ska märkas exakt hur uttråkad jag är på att lyssna om deras förlossningar hit och dit, deras underbara barn som är så söta och frågar det ena med det andra. Och sen frågan jag vill undvika mest av allt är självklar: Men finula när ska du skaffa barn? Men den kom jag lovar. Jag svarar samma sak varenda gång, jaha jag eh jag är inte säker på om jag vill ha barn.

Och jag förstår verkligen INTE varför folk blir så provocerade av detta? Kan inte jag få tveka på att skaffa barn eller, varför? Bara för att jag råkar vara tjej då eller? Ska alla kvinnor vilja ha barn, är det så att vi är skapta för att vilja ta hand om barn resten av våra liv från och med runt 24 års åldern? Det är så att jag verkligen tycker om barn de kan vara riktigt charmiga men jag är inte säker på att jag vill ha en egen att ta hand om. Jag är verkligen inte det. Mina kollegor däremot är helt säkra på att när jag bara blir lite mognare så kommer jag också vilja klämma ut en 4kilos bebis som jag ska ta hand om och uppfostra. Visst kanske är det så men ta inte det för givet bara för att jag kan få barn. Barn är väl inget man bara får för sig att skaffa jag menar det är inte ångervecka på de utan när man väl fått de så finns de där det går inte att sudda bort. Ja jag försöker stå på mig men mina kollegor är envisa och det slutar med att jag säger att ja vem vet vad som händer i framtiden, ska vi börja jobba igen?

Nu har jag suttit här hela kvällen och funderat på varför jag skulle vilja ha barn, kan inte komma på några bra argument faktiskt. Det kanske har med att göra att då är man inte längre själv utan man har en annan person som man ska ta hand om och se till att den mår bra först innan man börjar tänka på sig själv. Kanske beror det på att jag är skeptiskt till att få barn ensam. Om jag nu ska ha ett barn så måste jag ha någon att skaffa det med, en som kan lova mig att den kommer finnas där för alltid och då menar jag för alltid. För själv vill jag verkligen inte ha någon. Nej tack. Så ja om jag nu mot all förmodan skulle hitta någon att bygga en framtid med ihop så visst då kanske men det förutsätter att den andra parten också vill det. Det är ju inte det att barn bara låter och kan vara bråkiga nej du de kostar också en hel del faktiskt. Jag har nog hört mina kollegors klagorop åh nu har min dotter haft sönder sina nya jeans igen och jag måste köpa nya och nu har min son haft sönder sin väns bil. Ja du hur mycket kostar inte det att köpa nya saker kanske?

Nåja nog om det, tills jag vet om jag vill ha egna eller inte så har jag alltid vännens bebis som jag kan ta hand om. Och sen ska jag faktiskt bli lärare så jag ska ju uppfostra och lära ut hela dagarna i ända snart. Något säger mig att det inte är samma sak som att ha en egen men det duger rätt bra det med.

-finula, otroligt kluven och fundersam-