Jag är INTE intresserad!

Jag älskar att träffa nya människor. Jag brukar tänka att alla människor bär på en egen liten berättelse som är unik. Vissa berättelser kan göra mig intresserad medan andra suckar man lite lätt åt och tänker att ja du det lät tufft men du tror inte att du överdriver lite, bara lite? Ja det kan verka elakt att tänka så men ibland undrar jag om verkligen allt som ploppar ur folks munnar verkligen stämmer? Det finns även de som inte har något att säga, dessa personer tycker jag själv är lite intressanta är det så att de inte har något att säga eller är det så att de är blyga? Jag däremot har alltid eller ja nästan alltid något som jag vill säga, framförallt till främmande människor. För dessa känner jag inte och jag vill ju att dessa ska veta vem jag är och vad jag står för!

De berättelser som gör mig intresserade är väl inte heller så unika utan mer saker som gör att jag kan känna igen mig i det de berättar om att det finns ett delat intresse i det som sägs. Jag tycker att det är otroligt viktigt att man har något att prata om. Det behöver inte alltid vara något djupt men det ska kunna komma fram, man måste ju nå fram till varandra. Det måste kort och gott finnas en dragningskraft i samtalet och mellan de samtalande. Det finns inget värre än att sitta och kallprata och tänka att säger inte den andre något snart så går jag och hänger mig. Ja kanske inte riktigt ordagrant så men nästan, det blir lätt obehagligt om man ensam måste föra en diskussion om något. Visst ska det kunna vara tyst också det är inte det jag menar men det ska finnas en bra blandning mellan dessa två. Mellan tal och tystnad.

Det bästa är i sådana situationer att när man känner att det här kommer aldrig gå så brukar motparten känna likadant, det har ett vackert ord också personkemi. Den brukar göra sig hörd och man känner ett lugn i bröstet så fort man känner att den andre känt precis samma sak och man lätt kan fly sin väg hem till sin trygga vrå.
Men vad gör man då om man är ensam om att känna den där bristen av kemi? Det är inte så att man kan direkt skrika ut att du jag är INTE intresserad som min vän sa att man kunde säga åt telefonförsäljarna. Skillnaden mellan telefonförsäljare och människor som man valt att träffa privat är ganska stor helt gigantisk på sitt sätt. För det är inte så att man samtalar i telefon och den andra personen som sitter bredvid eller mittemot har känslor som man inte vill såra. Så hur gör man, hur säger man att du verkar vara en väldigt trevlig person men det känns inte riktigt rätt att träffa dig för det känns inte som att vi är på samma plan du och jag. Ska man köra samma knep som när man gör slut med någon? Du alltså det här funkar inte, men du ska veta att det är inte dig det är fel på utan mig.. hehe för i grund och botten är det ju inte fel på någon av oss två det är bara det att nivån och personkemin (som kan vara samma sak?) inte ligger på samma våglängd. Det kanske är bara att ta hatten i vacker hand och försöka mumla fram något i form med att vi ska nog inte ses mer.
Ja nog om det.

-En stilla tanke från en förvirrad finula-