Nyårsdagen

Det här är en dag som jag har så svårt för. Stundtals så undrar jag varför men påminns om det så fort jag hör löften, inte vilka löften som helst utan dessa nyårslöften som exakt ALLA ska ge. Den ena ska gå ner i vikt, oj vilken klassiker, en annan ska sluta röka och ja en tredje ska bli en bättre människa. Är jag den enda som tycker att allt detta är bara dumt humbug? Det är så larvigt att jag blir nästan mörkrädd! Inte att ändra sina vanor, utan mer att säga att ja den 1 januari då ska jag börja mitt nya liv. Jag tror inte ett dugg på att människan fungerar så. 

Jag är i varje fall en sån person som vänjer mig vid saker och måste få tid att tänka på nya rutiner. Har jag bestämt mig så vill jag veta målet. Jag ska springa women's halvmaraton i april och vet att jag måste träna och då ser jag väl till att träna. Tränar man mycket måste man äta bra råvaror och då går godis, läsk och liknande bort.. Men det är inte mitt nyårslöfte utan det är ett val jag måste göra. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men jag låter bli för jag blir bara irriterad.

Jag var hos läkaren och fick medicin mot magen, jag måste lugna ner mig, inte jobba så mycket utan ha mer rutiner kring mitt arbete. Det har varit skönt att ha varit ledig många dagar nu och jag uppskattar verkligen min ledighet! Men det är klart att den så småningom är slut. 

//grubbel och bubbel

Katastrof!

Jag sitter här med mina listor som jag skapar i huvudet. Det känns som om allt blir bra då. Jag vet att så förmodligen inte är fallet men jag hoppas på att få lite klarhet i det hela. Jag har en krisplan på vad jag ska göra och säga den dagen när jag får nog, du vet den dagen när jag inte längre bryr mig om rätt eller fel utan bara kör på magkänsla.
Jag är ofantligt trött på att bära allt, trött på att det bara är jag som står för majoriteten och jag vet att det inte är så jag vill ha det. Jag vill ha mycket mer än det här och det kanske är där det sitter grunden till stressen och oron. Jag vet att fortsätter jag att slita i håret kommer jag inom snar framtid inte ha något hår kvar. Fortsätter jag att se mellan fingrarna kommer jag snart inte att ha ett liv kvar eller inte det liv jag vill leva i varje fall. Ibland fram för allt idag så är det tufft. Vad det beror på vet inte jag just nu.

Hopp

Jag lever på hoppet på att någon dag ska det gå som jag vill. En dag ska allt flyta på och bli så som jag vill. Jag vet egentligen inte hur jag ska orka det här men på något knasigt sätt måste det gå. Dagligen oroar jag mig för saker jag inte kan rå för. Jag funderar blir upprörd, irriterad och ledsen. Jag skulle vilja ha det där lugnet i kroppen, känslan av att jag fixar det här oavsett vad men den vägrar komma. Istället så finns det svarta redo att suga in mig i kletet. Gah! Tokig är väl bara förnamnet!

Ge och ta.

Jag känner mig sorgsen och svart. Det känns som om glädjen blandas med skuld och skulden tar över. Jag har misst en viktig person i mitt liv, jag vet inte varför men hon är borta. Nej det är inte så att hon har dött utan hon vill bara inte ha något med mig att göra. Varför vet jag inte men det verkar som jag inte har med det att göra. Det finns ett tomrum efter henne, ett mörker som bubblar. Jag försöker stänga dörren vara cool tänka att jag får finnas ändå även om hon inte vill ha mitt sällskap. Hon har sitt och jag har mitt. Punkt! Men samtidigt så längtar jag även om vi stundtals hade det knöligt.

Fulångest

Så nu var den här igen, den där ångesten som envisas med att komma lite då och då. Jag har lärt mig att ducka för den och jag försöker att inte ta den på allt för stort allvar men ibland är det svårt. Fulångesten kväver mig och bekräftar att ja du må vara ful men du får leva ändå. Suck och pust tänker jag men hur mycket jag ens försöker värja mig så lyckas den gnaga in sig i mitt innersta.
Känslan finns där, ångesten finns där och uppgivenheten. Vad sjutton ska jag göra då? Jag får väl finnas till även om jag är ful eller? Ångest klumpen har inte bestämt sig ännu men jag vill finnas ett tag till och jag har kontroll.
I smyg hatar jag och ger klumpen rätt till att trampa på mig lite hårdare än vanligt så att det ska kännas långt ner i benmärgen för hur som helst så får jag vara glad att även jag får finnas till trots mina fel.

Blah

Jag ska försöka att införa ett nytt ord och det är blah! Tror inte att det existerar ännu men den är riktigt passande just nu. Jag känner att jag behöver organisera upp mitt liv. Jag skulle behöva sitta en dag och bara tänka ett här och nu tänk. Men det finns ingen tid till det.. Eller ork till att ordna fram tid..
Jag kör på i autopilot och hoppas på att ingen ska märka att jag inte har koll för visst har jag koll, eller? Jag vill ha en förändring och det nu men hur gör man? Hur genomför man en förändring som gör att jag slipper ha dåligt samvete, hinner med mitt jobb och ja hinner allt det där runt om i varje fall? Jag har lust att sluta jobba nj men inser att det allternativet inte existerar. Det är bara att ta sig i kragen och tillbaka in i ekorrhjulet, i morgon är en ny dag.

Galen

Jag tror att jag har blivit galen på riktigt nu. Jag tror att orken är som bortblåst. Hur mycket jag ens anstränger mig så kommer det inget tillbaka. Det gick fort, fortare än kvickt men jag misstänker att det hände något i helgen som gjorde att jag fick nog.

Under några dagar här så har jag funderat fram och tillbaka och försökt att förklara att det inte är så hemskt som mitt inre får det att verka. Det är lugnt, nu blir det bra. Det är väl så att det aldrig kommer bli bra och jag har tröttnat på det här! Jag har längre inga lösningar, men sorgen börjar gnaga i mig. Jag kan dock inte gråta, det finns inget där förutom tomhet och en önskan att allt vore annorlunda än det är.

//finula-en gnutta galen.