Älskade grannar

Jag älskar mina grannar. Jag kan inte i ord beskriva hur underbart det är att vakna mitt i natten av det står ett inte så kärleksfullt par och skriker på gården. För jag orkar verkligen höra på hur sura ni är på varandra. Jag har faktiskt inget bättre för mig, för sova är ju inte min grej på natten. Det som faktiskt nästan är bättre än bråk mitt i natten är nog min granne nedanför mig som bestämt sig för att spela musik på högsta ljudnivån, för han eller hon tror att alla är sugna på att lyssna på den nyaste kina plattan, men hey det är inte alla som vill lyssna på den!

Sen så blir jag så himla glad när jag går in i den gemensamma tvättstugan och möts av en av mina favorit grannar som frågar om det är sant att jag är gay. Ja då är min dag gjord. För jag tycker att det är så himla trevligt att mina grannar går omkring och diskuterar min läggning. När jag sedan har svarat för det gör jag så går han därifrån UTAN att tvätta golvet eller ens ta bort sitt äckel ludd från torktumlaren så att jag måste göra det. Det är nästan det mest underbara jag vet, att städa efter andra personer. Sen har jag en annan underbar granne som frågar om vi ska gå på dejt, ja nej jag har inte tid just nu blir det vanliga svaret för jag vill inte vara elak och säga att nej jag har faktiskt ingen lust att gå ut med dig för du verkar tråkig. Men det kanske skulle vara det bästa.

När jag kommer hem på kvällen så älskar jag lukten av ciggaretrök som har spridit sig i hela trapphuset, det är så himla trevligt så tack så hjärtligt för att ni röker i trapphuset det uppskattar jag verkligen. Min spiongranne tar i varje fall hem priset, honom ska man hälsa på varenda jäkla gång man går förbi hans balkong och det gör man några gånger per dag om man är som jag aldrig hemma vill säga. Om man glömmer bort att hälsa på honom sitter han där och surar i några månader. Jag tycker att det räcker med att säga hej en gång. Han i varje fall ser allt och hör allt så vill man höra det senaste om någon så är det bara att fråga honom. Vad han har att säga om mig vet jag såklart inte och frågan är om jag vill veta.

Av min hög med grannar så finns det bara två grannar jag tycker om. Och det är de jag delar två av mina väggar med. Det är de gulligaste grannarna som finns. Tack och lov. För de orkar inte snoka i mitt privatliv, de frågar hur jag mår, jag vaktar deras lilla vovve ibland och äter middagar med den ena när hans flickvän är bortrest. Alltså bara middagar. De är trevliga både han och hans sambo. Men jag undrar varför mina grannar ska ha sånt stort behov av att bry sig om mig och störa mig i mitt liv?

-finula, trött på grann gemenskapen-

Lovely- idol

Hallå hej man har väl rätt att ångra sig? Jag har börjat titta på idol, japp det har jag. Jag skäms lite för jag är inte den typen som sitter och glor på sånt. Men som sagt alla kan ändra sig. Jag sitter och skrattar och undrar vad tänker de på egentligen, om de kan sjunga så kan jag med. Och ärligt jag kan inte sjunga det har jag aldrig kunnat. Det som jag undrar är var är självinsikten? Hur tänker de? Men det kanske är så att de inte tänker alls, utan bara drömmer vidare. Men måste vi lyssna på det då, å andra sidan vore det väl inte roligt att se på enbart proffs heller så jag ska nog bara sitta och lyssna tyst i min feberyra.

I för sig så såg jag finalen förra året på programmet, och jag tyckte att han som vann var verkligen duktig. Att sitta varje dag eller helg hädanefter och glo på idol verkar väl inte heller som min plan men kanske någon gång som nu till exempel när jag ändå är sjuk och trött. Äsch det slutar väl med att jag ser bara finalen den här gången också, men det är väl då de bästa är kvar? Varför ska jag spendera min dyrbara tid med att lyssna på halvdana puckon. Hehe..

Flytta?

Jag skulle vilja flytta, och då menar jag inte bara byta lägenhet utan även byta stad. Jag är less på Stockholm riktigt less på människor i allmänhet, less på att stressa, på att stöta ihop med människor jag inte vill träffa osv. Jag är ju färdig snart med mina studier så varför inte tänker jag när jag tittar på ams hemsida. Men vart vill jag bo då? Jag känner ju inte till några andra ställen än Stockholm liksom Funderar på England de har lite lärartjänster i svenska skolor eller om jag inte ska flytta dit så kanske till Skåne, skånska är ju så läckert! Eller Göteborg, eller Umeå varför inte liksom, i Umeå känner jag ju några i varje fall. Eller snarare en men nu ska vi inte vara så noga med att räkna.

Den enda nackdelen med om jag flyttar är att jag förmodligen måste göra mig av med min lägenhet som jag har nu, så tänk om jag inte trivs vad gör jag då? Ähum det här med att ta dagen som den kommer är inte riktigt min grej va? Men jag har hört att man kan hyra ut sin lägenhet undra om jag får det?

Sen kom jag på en annan sak att om jag flyttar så måste ju du flytta med mig och det kanske inte din sambo vill. Men vem bryr sig om vad han vill.. hehe

-finula, trött på Stockholm

Klart snubben skulle ha moral.

På mitt jobb har vi till vana att göra små tjänster till våra vårdtagare som egentligen inte är beviljade av högre människor. De där människorna som sitter och bestämmer hur sjuka de är som vi tar hand om. Ni ska veta att det är inte så lätt att få hjälp alla gånger. Men i varje fall då så skulle jag handla cigaretter åt en av tanterna idag. Det går ju fort tänkte jag för mig själv jag springer bara in på ica. Så jag går fram till kassan och ska köpa cigaretterna plötsligt säger kassörskan jag måste få din legitimation. Va? Vad är det här tänker jag och tar fram mitt jobblegg. Nej den duger självklart inte för hon måste få veta hur gammal jag är. Irriterat går jag ut ur ica och försöker leta fram ett lätt byte som kan gå och handla ciggen åt mig, och plötsligt har jag förvandlats till en fjortis. Jag går fram till ett fyllo och hans fru och berättar hur det ligger till att jag är på jobbet och kassörskan säljer inte cigg åt mig om jag inte visar legg. Då säger fyllot att det går emot hans moral!! Vilken jävla moral tänker jag då? Jag är ju för fasen på jobbet jag går inte frivilligt i de kläderna annars heller!

Mitt sista hopp är min kollega som är inne i lokalen, men hon tror att jag skojar så jag blir tvungen att gå och hämta mitt legg från lokalen. När jag kommer in så säger hon ännu en gång att jag trodde verkligen att du skojade. Nehe du får jag fram och rycker ut legget ur väskan. Går tillbaka till ica och går till samma kassa. Här har du säger jag och tar fram legget får jag fråga hur gammal du är själv föresten? Jag är 19 svarar tjejen. VA! 19. Jag är ju sju år äldre kom igen sju jävla år. Jag la inte fram det så riktigt åt henne men hon poängterar att vi får be legg på alla under 30. Det är tydligen en ny regel. Jaha och regler är till för att brytas, men men det tyckte inte fjoll kassörskan eller fyllot så jag är nog ensam om det.

Så jag fick ciggen tillslut, men det som irriterar mig mest är att jag röker ju inte ens själv. Jag hatar cigaretter och folk som röker en i ansiktet. Sen är det irriterande att den 19 åring har rätt att fråga legg på mig. Hon måste ju fasen sett att jag var äldre än hon.

-finula, less på moralfyllon och 19-åringar-

Jag är DIN fanclub

Ok jag erkänner, jag är och kommer förbli din fanclub. Jag tycker att det är så trevligt att smyga in på din blogg för att se om du har skrivit något nytt som jag kan läsa och suga till mig av. De gånger du inte har det, blir jag snopen för jag ville läsa det senaste. Men å andra sidan så har du gamla saker som jag kan läsa om och om igen. Det som fascinerar mig är att vi tänker så lika på så otroligt mycket, de gånger sitter jag bara och nickar medan jag läser. Det känns som om du och jag är ett i huvudet alltså inte på riktigt dårå. Ibland så förundras jag över hur olika vi tänker men vi är ju inte samma människa lixom. Det är klart att vi tänker olika ibland. Jag blir ofta sugen på att skriva till dig men då blir jag påmind om att jag vill vara hemlig.

Även om jag vill vara din fanclub så vill jag vara anonym. Jag vill inte att du ska veta att det är jag som är din fanclub. Det närmaste du kan komma är att se att ännu en person besökt din sida med hjälp av den där maskinen som räknar ut hur många som besökt din sida. Det sägs att du också kan se ett nummer som avslöjar att jag har varit där igen. Nu vill jag bara påpeka att även om det låter som om jag vore besatt av dig så är det inte så det är. Jag bara tycker om ditt sätt att skriva på och dina tankar.

Så idag tänker jag hylla din blogg sida, genom att säga att jag finula är din fanclub!

-finula, kommer ut ur garderoben-

Dejta eller inte dejta.

Det börjar bli lite trist att vara jag. Satt tidigare och funderade på om jag skulle börja dejta, men efter ett tag började jag fundera på varför? Jag har ju det ganska bra själv också. Hur skönt är inte det att sitta i soffan och bråka med sig själv om vem som har slängt ner strumpan på golvet. Det var inte jag säger jag högt för mig själv och kommer på att jag är ju ensam så det var nog jag ändå. Sen är dejtande svårt det krävs nästan mer jobb än man har nytta av det. För tänk du eller i det här fallet jag då måste först hitta den där personen jag vill dejta och sen måste jag komma på något att säga om mig själv. Eller ja först måste man ju träffas, och då måste den andra parten också gå med på det. Jag måste lägga ner energi på en annan människa som inte känner mig och som kanske inte alls är intresserad sen i slutet ändå eller tvärtom dårå att jag inte är intresserad. Hm men hur som haver så. Då har jag lagt ner tid i onödan jag har slösat min energi på något som inte blev så bra ändå i slutet ändå. Hur klokt är det då? När jag lika gärna kan göra något annat, te.x jobba. Men det skulle vara sjukt kul att hitta någon snart för mitt kärleksliv är icke existerande så även mitt dejtande.

Synd att jag inte kan dejta någon av mina vänner för det skulle spara mig så hemskt mycket tid, de känner mig redan, jag känner de och jag tycker om mina vänner hemskt mycket. De vet mina speciella egenskaper så som att jag älskar kyckling, och pommes frites osv. Men nu går ju inte det för känslorna finns inte där inte på det planet tack och lov.

Nej jag får ta tag i det där med dejtandet snart då. Men ärligt hur gör man? Finns det någon bra bok som handlar om det kanske? Såg ett program tidigare idag på tv, (kanske är det därför jag är inne i dejting fasen?) där sa de att av 430 dejter så är det 1 som är den rätta för dig, ja alltså det är ganska dåliga odds, eller hur? Jag har inte ens träffat så många människor i hela mitt liv eller jo det har jag men inte i det syftet. Så hur gör man då när man vill dejta någon, det är ju inte så att man bara kan gå fram till någon på gatan och säga att hey du verkar nice ska vi dejta? Nej jag ska nog lägga dejtandet på is, för jag har ju egentligen ingen tid heller. För jag pluggar och sen jobbar jag så det är förmodligen ingen som vill träffa mig bara när jag kan. Eller så får jag träffa någon som har lika lite tid som jag. Äsch jag vet inte, jag vill och sen vill jag inte. Jag kanske får träffa någon som är lite som jag, men inte förmycket för då blir det jobbigt. Sen är det väl inte inne att dejta längre, folk dejtar inte längre va? Uäh jag hatar att vara ute. :(

-finula, dejta eller inte dejta det är frågan-

Mogen 5-åring.

Jag har gått omkring och funderat nu ett par dagar på vad det är som är fel på mig, nu har jag äntligen kommit fram till det. Jag beter mig som en mogen 5-åring. Eller ja huruvida en 5-åring kan vara mogen eller inte kan diskuteras och de flesta skulle säga att 5-åringar är allt annat än mogna så jag är nog snarare en trotsig 5-åring och inte en mogen. Hur kommer det sig att jag beter mig såhär då? Varför beter jag mig som ett litet barn helt plötsligt som freakar ur och bara skulle ha lust att slänga sig ner och börja skrika och dra sig i håret. (Det gör jag dock inte, jag har väl vissa gränser). Jag håller på att tappa kontrollen över mig själv kanske, eller nja inte helt dårå för jag har har ju kontroll över vissa saker. Sen så försöker jag bli bättre på anfallen och först tänka lite på vad det kan bero på. Men en sak är säker att jag har aldrig tjafsat så här mycket med mina vänner som nu, eller nja jag har ju inte tjafsat med alla. Men vissa, men du ska veta W att du är viktig för mig och jag vill inte mista dig.

Igår skulle jag gå ut och festa på connection efter jobbet. Jag slutar ju 22 så det är väldigt lägligt att gå ut efter det. Väldigt smart plan tyckte jag, men på väg in till stan så ångrade jag mig bittert. Jag ville hem och lägga mig i min lilla grotta men nope det gick inte. Min kollega A skulle också följa med, men hon ångrade sig inne på connection och gick vidare någon annanstans Där satt jag men min hemklump i magen och mina tankar på förbjudna banor. Som tur var så var min vän E bara ett telefonsamtal borta så jag ringde henne ett tag och pratade av mig.

Inne på connection så träffade jag några Fransmän som var här på praktik, hur de hamnat på en gayklubb visste de inte för de var inte gay. Men de var trevliga och vi hade otroligt roligt ett tag, de var tydligen här och skulle bli kockar. I och med att min franska inte är som den borde så höll jag strängt fast vid engelska. Sen tappade jag bort de och träffade en Engelsman i stället, han var lite spännande för han hade inte heller koll på gayfaktorn. Tillslut så blev han lite religiös och det visade sig att han var homofob! Alltså ärligt hur kan en homofob få för sig att gå på gayklubb. Det är nog det dummaste han gjort någonsin. Så han satt där och berättade om för mig att jag var sjuk i huvudet och att ett homosexuellt förhållande handlar bara om sex, alltså hey vad fasen handlar heterosexuella förhållanden om då? Polka eller? Å andra sidan så tycker jag inte att förhållanden bara handlar om sex, de handlar om så mycket mer men jag ville inte ödsla min energi på honom. Jag dumpade honom och sa att det vore nog bäst för honom att åka hem innan han blev utkastad. Sen dansade jag loss och på hemvägen hade jag vännen E i telefon hela vägen bättre sällskap kan man inte ha. Så kort och gott så hade jag en perfekt natt på connectionheteromän som var vilse. Så mycket annat än män fanns inte där men vad gör det? Jag är glad över att jag inte går ut så ofta heller, för det är tråkigt att åka hem mitt i natten och vara bakis dagen efter. Nja partyprinsessa blir jag aldrig.

Så nu ska jag rycka upp mig och dumpa 5-åringen i mig, jag ska ut och gå promenader och le för det är sol idag och jag är glad för jag är det viktigaste i mitt liv! Tyvärr så kan jag inte vrida tiden tillbaka och göra saker jag gjort och sagt ogjorda men jag önskar att jag lärt mig något till nästa gång.

-Finula, leende och en aning dummare förmodligen ;) -