Så olika det kan vara

Tröttheten slår mig nästintill medvetslös. Jag kämpar med att jobba, försöker se till att huset inte ser allt för hemskt ut, jag försöker hinna plugga och sen umgås med mina underbara barn också och träna. Ibland känns det som om det blir lite förmycket och då får gymmet stryka på foten även om det är det jag tycker är roligast självklart efter mina barn. Jag funderar på att köpa en konditionsmaskin hem men jag är osäker på om jag skulle använda den för jag är ganska bekväm.. Jag undrar vilka svårigheter andra har samtidigt som jag kämpar på med mina. Ja du alla har vi våra mål och våra hinder.

Magklump

Jag börjar förstå vart klumpen kommer från. Sakta börjar det klarna för mig och jag drar hårt i bromsen. Jag drar nog lite förhårt och inser att just det de andra var nog inte med riktigt. Att inse att något måste göras är inte samma sak som ATT göra något. Det är där jag måste bli bättre. Självklart vill jag dras med och en del av mig undrar varför ska jag snåla in och spara när den andra inte gör det? Säger jag nej då får jag bara skit svar tillbaka. Jag måste ha det här för att orka jobba. Jaha men jag då? Jag ser den tvättade högen med kläder bli två högar, tre högar och samtidigt vet jag att högarna försvinner inte förän jag gör något åt det. Jag ser disken ligga orörd för den skuttar ju inte av sig själv in i diskmaskinen. Behöver jag ens nämna att dammsugaren ja den står tryggt på sin plats.

Jag är trött helt slut faktiskt och den enda som kan göra något åt det här det är ju jag. Jag funderar på att söka hjälp igen samtidigt som jag vet att det är jag som måste göra ngt inte hon som jag pratade med förut. Jag pallar inte ett liv på kredit det är bara så och jag vill inte ta bilen överallt bara för att. Jag vill leva fritt och inte behöva vrida och vända och se skuldberget växa. Jag vill finna ork till att säga nej till att trampa ner foten och skrika stop men det gör jag ju inte utan jag ler istället och säger inget nej inget alls.

Val

Det mesta här i livet handlar ju om val. Antingen väljer man a eller så väljer man b. Men tänk om man är som jag som gärna vill ha både och. Jag vill väldigt gärna ha bra resultat med min träning samtidigt som jag väldigt ogärna gör om min kost. Jag vill unna mig saker helst varje dag och fortfarande se ut som en fitnessmodell. Jag antar att ni fattar. Den 10 maj ska jag göra en ny kalipermätning och då vill ju jag att det ska synas skillnad jag menar vem skulle inte vilja det eller hur? Så då måste jag välja. Det är ju inte så att jag måste tacka nej till allt gott för alltid utan det är bara en kort period och det vore skojigt ifall bikinin satt bra i år. Så från och med idag då så ska jag följa min diet plan skapad av mig själv.

Våga för att vinna

Jag måste ta steget ut, rakt ut och våga chansa lita på att jag faktiskt kan den här gången. Jag kommer längta och hoppas fram till dess att jag faller ihop och dör. Jag har en längtan som går ut på att bli vältränad, jag vet att jag förmodligen inte kommer bli lika vältränad som jag var när jag var yngre men någonstans har jag misst kontrollen. Nu har jag lyckats låta bli godis i två veckor men inte bullar.
Jag är stolt över mig själv men jag vet att min kropp måste sluta med bullar också. Varför kan man ju undra men där har jag ett väldigt enkelt svar och det är pga min mage. De smärtor jag får efter att ha ätit bullar och dyl. Är inte nådigt. Jag har en dröm också och det är min drömvikt på 55 kg och med mina 63 så är jag långt ifrån drömmen. Jag ska våga ta tag i mig själv utan att bli för bedömande och kränkande mot mig själv.

/finula

Träningstönt

Jag älskar att träna. Det är bara så men även om jag älskar det så finns det stunder då jag tvekar. Jag tvekar inte på om jag vill träna eller inte utan på det många utifrån tjatar om dvs mina barn. Ja jag vet att de är just Mina barn och jag ska uppfostra de men det tär ändå. Vad blir jag för förebild om jag tränar. Visar jag att de inte duger som de är då? Jag försöker intala mig själv att jag visar de vikten av att må bra och att ta hand om sin kropp men jag kanske tänker fel? Det är klart att de påverkas av mitt tränande men jag vet inte om jag är sämre förälder bara för att jag tränar..

Klockan tickar.

Ibland blir jag så less, då vänder jag mig om och hoppas på att livet automatiskt ska ge med sig. Jag önskar att det såg annorlunda ut att jag inte skulle behöva ha en klump i magen hela tiden att jag inte skulle behöva förklara mig konstant. Nu verkar det ändå som att loppet är löpt. Nu sätter jag punkt för förståelsen.

Och kritikern talar...

Jag borde ge mig själv sparken. Jag kan väl någon gång vara nöjd?! Nej det går minsann inte för sig ekar det i huvudet på mig själv. Inte ska väl du vara nöjd. Nope, nej, hur kan du tro att du ska vara det! Du har ju en sån lång väg kvar till ditt mål. Innan dess finns inte nöjd med på kartan!
Ibland misstänker jag att kritikern jobbar på högvarv bara för att jag jobbar med det jag gör. Jag är van att bli kritiserad. Det blir jag dagligen av föräldrar, vissa elever och självklart en och annan lärare också. Men ibland undrar jag varför jag måste vara så hård mot mig själv, borde jag inte istället klappa mig själv på axeln och säga vet du det där gjorde du bra? Ena sidan av mig tänker att ja det låter inte helt omöjligt medan den andra delen himlar med ögonen och säger skojar du med mig eller? Jag har som mål att gå ner 11 kg och jag har lyckats gått ner 5 av dessa. Snyggt jobbat tänker jag en stund innan ja ni vet vem som säger med hög röst men du har ju 6  kg kvar!! Nöjd över vaddå?

Jag måste verkligen rycka upp mig och klappa mig själv på axeln. Jag duger som jag är åtminstone ett tag till..

VAB 2

Idag liksom igår vabbades det här hemma. Jag märker att mitt tålamod är sämre när jag ska vabba och räcka till för de som räknas. Stor börjar bli bättre och längtar till Fsk. Lilla har slutat spy och börjat hosta istället. Vet inte vilket som är värst, spya eller hosta? Funderar på att göra en ny blogg och tänker då skriva om min träning och så.

/dem som räknas, piff och puff.

Nyårsdagen

Det här är en dag som jag har så svårt för. Stundtals så undrar jag varför men påminns om det så fort jag hör löften, inte vilka löften som helst utan dessa nyårslöften som exakt ALLA ska ge. Den ena ska gå ner i vikt, oj vilken klassiker, en annan ska sluta röka och ja en tredje ska bli en bättre människa. Är jag den enda som tycker att allt detta är bara dumt humbug? Det är så larvigt att jag blir nästan mörkrädd! Inte att ändra sina vanor, utan mer att säga att ja den 1 januari då ska jag börja mitt nya liv. Jag tror inte ett dugg på att människan fungerar så. 

Jag är i varje fall en sån person som vänjer mig vid saker och måste få tid att tänka på nya rutiner. Har jag bestämt mig så vill jag veta målet. Jag ska springa women's halvmaraton i april och vet att jag måste träna och då ser jag väl till att träna. Tränar man mycket måste man äta bra råvaror och då går godis, läsk och liknande bort.. Men det är inte mitt nyårslöfte utan det är ett val jag måste göra. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst men jag låter bli för jag blir bara irriterad.

Jag var hos läkaren och fick medicin mot magen, jag måste lugna ner mig, inte jobba så mycket utan ha mer rutiner kring mitt arbete. Det har varit skönt att ha varit ledig många dagar nu och jag uppskattar verkligen min ledighet! Men det är klart att den så småningom är slut. 

//grubbel och bubbel

Katastrof!

Jag sitter här med mina listor som jag skapar i huvudet. Det känns som om allt blir bra då. Jag vet att så förmodligen inte är fallet men jag hoppas på att få lite klarhet i det hela. Jag har en krisplan på vad jag ska göra och säga den dagen när jag får nog, du vet den dagen när jag inte längre bryr mig om rätt eller fel utan bara kör på magkänsla.
Jag är ofantligt trött på att bära allt, trött på att det bara är jag som står för majoriteten och jag vet att det inte är så jag vill ha det. Jag vill ha mycket mer än det här och det kanske är där det sitter grunden till stressen och oron. Jag vet att fortsätter jag att slita i håret kommer jag inom snar framtid inte ha något hår kvar. Fortsätter jag att se mellan fingrarna kommer jag snart inte att ha ett liv kvar eller inte det liv jag vill leva i varje fall. Ibland fram för allt idag så är det tufft. Vad det beror på vet inte jag just nu.

Hopp

Jag lever på hoppet på att någon dag ska det gå som jag vill. En dag ska allt flyta på och bli så som jag vill. Jag vet egentligen inte hur jag ska orka det här men på något knasigt sätt måste det gå. Dagligen oroar jag mig för saker jag inte kan rå för. Jag funderar blir upprörd, irriterad och ledsen. Jag skulle vilja ha det där lugnet i kroppen, känslan av att jag fixar det här oavsett vad men den vägrar komma. Istället så finns det svarta redo att suga in mig i kletet. Gah! Tokig är väl bara förnamnet!

Ge och ta.

Jag känner mig sorgsen och svart. Det känns som om glädjen blandas med skuld och skulden tar över. Jag har misst en viktig person i mitt liv, jag vet inte varför men hon är borta. Nej det är inte så att hon har dött utan hon vill bara inte ha något med mig att göra. Varför vet jag inte men det verkar som jag inte har med det att göra. Det finns ett tomrum efter henne, ett mörker som bubblar. Jag försöker stänga dörren vara cool tänka att jag får finnas ändå även om hon inte vill ha mitt sällskap. Hon har sitt och jag har mitt. Punkt! Men samtidigt så längtar jag även om vi stundtals hade det knöligt.

Fulångest

Så nu var den här igen, den där ångesten som envisas med att komma lite då och då. Jag har lärt mig att ducka för den och jag försöker att inte ta den på allt för stort allvar men ibland är det svårt. Fulångesten kväver mig och bekräftar att ja du må vara ful men du får leva ändå. Suck och pust tänker jag men hur mycket jag ens försöker värja mig så lyckas den gnaga in sig i mitt innersta.
Känslan finns där, ångesten finns där och uppgivenheten. Vad sjutton ska jag göra då? Jag får väl finnas till även om jag är ful eller? Ångest klumpen har inte bestämt sig ännu men jag vill finnas ett tag till och jag har kontroll.
I smyg hatar jag och ger klumpen rätt till att trampa på mig lite hårdare än vanligt så att det ska kännas långt ner i benmärgen för hur som helst så får jag vara glad att även jag får finnas till trots mina fel.

Blah

Jag ska försöka att införa ett nytt ord och det är blah! Tror inte att det existerar ännu men den är riktigt passande just nu. Jag känner att jag behöver organisera upp mitt liv. Jag skulle behöva sitta en dag och bara tänka ett här och nu tänk. Men det finns ingen tid till det.. Eller ork till att ordna fram tid..
Jag kör på i autopilot och hoppas på att ingen ska märka att jag inte har koll för visst har jag koll, eller? Jag vill ha en förändring och det nu men hur gör man? Hur genomför man en förändring som gör att jag slipper ha dåligt samvete, hinner med mitt jobb och ja hinner allt det där runt om i varje fall? Jag har lust att sluta jobba nj men inser att det allternativet inte existerar. Det är bara att ta sig i kragen och tillbaka in i ekorrhjulet, i morgon är en ny dag.

Galen

Jag tror att jag har blivit galen på riktigt nu. Jag tror att orken är som bortblåst. Hur mycket jag ens anstränger mig så kommer det inget tillbaka. Det gick fort, fortare än kvickt men jag misstänker att det hände något i helgen som gjorde att jag fick nog.

Under några dagar här så har jag funderat fram och tillbaka och försökt att förklara att det inte är så hemskt som mitt inre får det att verka. Det är lugnt, nu blir det bra. Det är väl så att det aldrig kommer bli bra och jag har tröttnat på det här! Jag har längre inga lösningar, men sorgen börjar gnaga i mig. Jag kan dock inte gråta, det finns inget där förutom tomhet och en önskan att allt vore annorlunda än det är.

//finula-en gnutta galen.

Snurrigt

I mitt stilla sinne undrar jag vilken fot jag ska stå på, vem jag ska lita på och vem jag ska strunta i. Ibland tycker jag att livet flyter på bra lite för bra kanske och då kommer ångesten krypande för tänk om jag inte är beredd när det slår tillbaka? Jag är så less på mitt katastrof tänk och önskar att jag en dag kan vakna och känna att jag bara andas för dagen, känna att jag inte behöver oroa mig för eventuella bakslag . Den dagen kommer säkert också. Det får jag ju hoppas i varje fall.

Jobbet har börjat och jag känner att jag är trött. Jag orkar inte jobba mer! Min kropp skriker efter vila och jag vill träna och må bra. Men kroppen är trött och huvudet lika så.

Tröt, tröttare, tröttast.

Förståelse

Jag söker efter förståelse just nu, efter ord som tillsammans ska bilda meningar och då kanske jag ser det tydligare eller? Jag är en sån som hoppas, vrider och vänder på mig själv för att förstå och vill prata men ändå inte för jag orkar inte höra några svar.
Psykolog timmarna är slut och jag är kanske lite starkare, massvis med ord i huvudet och vetskap om mitt liv och mina val. Ändå så är det så skört. Jag orkar knte längre förstå jag orkar inte längre blickar som inkluderar det som inte finns, jag orkar inte tystnad men framför allt så orkar jag inte med människor som vänder allt till sin egen fördel.

Visst kan det verka svart ibland men just nu sitter jag i det svarta och är starkare än någonsin för jag har inget att förlora, jag kan bara vinna.

//finula

Semester

Äntligen har jag semester och jag behöver inte gå till jobbet på 7 veckor! Det är rn evighet enligt mig och när den är slut så kommer jag säkerligen vara utvilad. Nu är ju semester lite fel ord för enligt mig så är semester likställt med att du läs jag kan ligga i en solstol och bara andas eller ta mig en promenad i lugn och ro bara för att jag vill. Men nu har jag småbarn och min lugna semester är nog inte så lugn som jag försöker få den till att verka.

Jag kommer säkert få en helt underbar semester och jag älskar att umgås med mina fina barn det är inte det men någonstans skulle jag vilja andas och ta det lugnt trots att det finns de som tror att jag inte kan ta det lugnt men japp det kan jag. Det ska jag börja med nu!

Det här sommarlovet kommer vara det lov där jag börjar bry mig om mig själv och ingen annan förutom mina fina barn.

// finula, bara för att jag kan.

Våga vinna

Jag måste våga säga ifrån. Jag måste förstå att jag inte är ett barn längre utan vuxen, och inte bara lite vuxen utan mega vuxen. 33 år! Hur kommer det sig då att jag inte säger stop sluta nu jag är vuxen. Nej istället blir jag som mina elever och säger men hen sa att...  Ja du moget värre. Jag är trött så trött men snart så måste jag våga bita ifrån.

Att välja

Ibland väljer jag att prata om saker som är privata och som heterosexuella aldrig skulle behöva svara på. Även om jag svarar så känns det som om vissa saker är lite privata. Jag vill inte berätta varför vi båda ville föda barn, jag vill inte prata om varför jag skulle bära första barnet, jag vill inte prata om barnens donator, jag har ingen lust att sitta och spåna i om båda morföräldrarna anser sig ha två barnbarn eller inte. Ändå så svarar jag och försöker se glad ut även om hela min kropp säger skit i det du!